Medeltiden

(Ca 1050-1520-talet)

Vår kunskap om medeltiden skiljer sig från de tidigare tidsperioderna på ett avgörande sätt. Från medeltiden finns skriftliga källor vilket gör att man har en betydligt större möjlighet att skriva om landskapets historia. Arkeologin har dock haft en möjlighet att fylla en del av de luckor som finns i den värmländska medeltidshistorien. Och luckor finns det gott om. De historiska källorna från medeltiden är förhållandevis få och ofta kortfattade.

Kristendom och kyrkor

Medeltiden innebar stora förändringar för människorna i Värmland. En avgörande förändring var övergången till kristendomen. När man blev kristna i Värmland vet vi inte med säkerhet. Adam av Bremen skriver omkring år 1070 att skarabiskopen Adalvard den äldre ”vann åt Kristus hela det värmländska folket”. Då Adalvard dog år 1064 och var biskop från år 1060, bör den tidsperiod Adam avser ha infallit på 1060-talet. Om detta är hela sanningen eller inte saknar vi kunskap om. Däremot vet vi från arkeologiska undersökningar av vikingatida gravhögar, bland annat i Säffle, att man begravt obrända skelett i äldre gravhögar. I gravarna fanns dels kremeringsgravar och dels yngre skelettbegravningar. De undersökta gravhögarna låg dels intill Hotell Royal och dels i anslutning till Hembygdsgården i Säffle. Fler exempel på obrända skelett i gravhögar finns bland annat från Avelsäter i Tveta och från Hanevik i Segerstad. Förekomsten av skelettbegravningar i högar kan ses som en indikation på att människorna i vänerområdet åtminstone var influerade av kristendomen under vikingatiden. Tyvärr är gravarna inte daterade närmare än så.

Genom ett antal arkeologiska undersökningar av kyrkplatser har vi också fått betydligt mer kunskap om när kyrkor började anläggas i landskapet, men också hur kyrkorna varit konstruerade. Från 1900-talet och framåt har omkring 20 arkeologiska undersökningar utförts som på ett eller annat sätt kommit att inbegripa kyrkor. Bland dessa kan nämnas Åstenskog, Glava, Blomskog, Östra Fågelvik, Skillingmark, Botilsäter och Lurö.

Vid undersökningarna i Botilsäters kyrka på Värmlandsnäs 1936 påträffades över 300 medeltida mynt. Det äldsta av mynten är från Knut Erikssons tid (1167–96). Myntens härkomst är bland annat Norge, Danmark, Tyskland och Gotland. Av mynten från 1200-talet dominerar mynten från Norge. Tolkningen av kyrkan efter avslutade undersökning var att den från början endast bestått av ett mindre kapell i den nuvarande kyrkans västra del. Att kyrkan anlagts under 1100-talet stärks också av det faktum att man i kyrkan haft en tympanonsten och en dopfunt som båda dateras till 1100-talet.

Undersökningarna av Lurö kyrka påbörjades i slutet av 1980-talet och har fortsatt in i 2000-talet. Bland många intressanta resultat har man bland annat kunnat se att kyrkan har utgjorts av en stenkyrka i romansk stil med absid. Kyrkan, som haft ett rektangulärt långhus, har varit över 20 meter lång och 7,5 meter bred. Kyrkan har sannolikt byggts till vid olika tillfällen i dess historia, vilket ett antal dateringar också tycks visa. Vid undersökningarna 1989 påträffades ett norskt mynt från tiden 1175–1202 i absiden. Vid fortsatta undersökningar har man bland annat påträffat gravar i anslutning till absiden i kyrkans nordöstra kant. Gravarna har daterats till 1200-talets början och mitt. I Långhusets södra vägg påträffades en ingång vid undersökningar i början av 2000-talet. Vid undersökningarna har man också daterat kol från det kalkbruk som användes när man byggde kyrkan. Två dateringar visar att kyrkan kan ha börjat byggas redan under 1000-talet. Dateringar från ett brandlager på kyrkans golv tolkas som att kyrkan övergavs på 1300-talet.

Borgar

Ruinerna efter Edsholms borg ligger intill järnvägen och landsvägen mellan Grums och Slottsbron. Edsholm var en kunglig fogdeborg och uppfördes sannolikt på 1370-talet. Borgens historia blev kort då den brändes ner i samband med Engelbrektsupproret 1434. Så säger skriftligt källmaterial och detta verkar bekräftas av de mynt man funnit vid arkeologiska undersökningar. Mynten är präglade mellan 1370-talet och 1420-talet. Borgen har undersökts arkeologiskt vid flera tillfällen. På 1940- och 1950-talen undersöktes delar av borgkärnan där man bland annat påträffade en kniv, armborstpilar, bultlås, keramik och ringbrynjeringar. I samband med utbyggnaden av järnvägen kom delar av förborgen att undersökas 1991–92.

Vid 1991–92 års undersökningar kom delar av fem byggnader att undersökas. Tyvärr visade det sig att vissa byggnadsrester vara förstörda sedan ett tidigare järnvägsbygge. De undersökta byggnaderna tolkas ha utgjort en del av förborgen och de har sannolikt byggts något senare än själva borgkärnan. Samtliga undersökta huslämningar uppvisade spår efter brand. Utanför, men också i huslämningarna, påträffades kulturlager som innehöll rikligt med fynd och djurben.

I området för huslämningarna påträffades stora mängder lerklining, tegel, bränd torv och näver. Detta visar att husen varit lerklinade och haft torvtak. Alla undersökta hus, utom ett, tolkas ha varit uppförda i korsvirkesteknik. Lämningarna efter husen ger intrycket av att husen har varit snabbt uppförda och inte varit stabilt byggda. Man verkar dock ha ansträngt sig för att vitkalka dem på utsidan. Tre av huslämningarna tolkas som någon form av bostadshus då man här påträffat härdar. Ett av dessa hus tolkas som en manskapsbarack. I denna byggnad påträffades mycket djurben, men också mynt, dryckeskärl, speltärningar och vapendetaljer. Här fanns också tydliga tecken på matlagning. Ett annat av husen tolkas som att det främst utgjort sovplatser. Här påträffades en ovanligt stor härd.

Ett hus skiljde sig genom en något oval form. Husets golv var också nergrävt i marken. Inne i huset påträffades en ugnskonstruktion tillsammans med slagg, en gjutform och rester efter hornhantverk. En femte byggnad tolkas ha varit ett kombinerat magasin och skrivarstuga. Här påträffades mycket bränd säd, två lås, ett bokspänne och en ljushållare. Huset hade också en tillbyggnad i knuttimmerteknik. Denna byggnad har tolkats som ett stall. Här påträffades mycket havre och spår efter hästgödsel.

Av de 2800 föremål som togs tillvara är en mycket stor del järnföremål där merparten är av militärt slag. Bland föremålen finns vapen och rustningsdetaljer. Här finns också spelpjäser som tärningar och schackfigurer. Föremålen ger intryck av en maskulin värld och endast i själva borgkärnan har man funnit föremål som direkt kan kopplas till kvinnor. Beträffande hur många som bodde på borgen har man gjort en uppskattning som talar om en borgherre med familj och hushåll, ett 20-tal soldater, minst en hantverkare, en skrivare och kanske några fler.

Under åren 1992–96 delundersöktes borgen på Saxholmen i inloppet till Ölmeviken. Borgen, som inte finns omnämnd i några medeltida källor, väckte en rad frågor om datering, vem som byggt den och när och varför den övergavs. Undersökningarna kom att inriktas mot frågor kring vardagslivet på borgen genom att se den som en boplats och arbetsplats.

Genom undersökningarna har man kunnat tidsfästa borgen till 1200-talets andra hälft. Däremot har man inte säkert kunnat säga något om när borgen byggdes och inte heller något om när den övergavs. Det verkar dock som om borgens användningstid varit relativt kort.

Vem som lät bygga borgen har man heller inte kunnat ta reda på, men en teori är att det var kungamakten som lät bygga borgen som ett led i riksbyggandet. Vid samma tid byggdes en rad andra borgar i landet.

Vid undersökningarna har man kunnat se att vissa konstruktioner och fynd har föregått den egentliga borgen. Detta är lämningar som tolkas ha använts under tiden borgen byggdes. Bland dessa anläggningar kan nämnas en kalkmila och några byggnadsrester.

Under borgens huvudsakliga livstid fanns flera byggnader och konstruktioner. Bland dessa fanns ett 10×10 meter stort torn som kan ha varit upp till 20 meter högt. Kring borgen fanns en palissad med förstärkningar i norr och söder. Här fanns också ett kombinerat magasin och vakttorn, en hallbyggnad, en frustuga, ett hus för borgens besättning, en smedja mm.

På den lilla ön Körsbärsholmen vid Önaholm mellan Säffle och Åmål, finns lämningar som kan liknas vid en mindre borg eller befäst gård. Lämningarna består av flera husgrunder varav en utgörs av en stor husgrund med spismursröse och källare. På ön finns också flera mindre husgrunder, en stor källare med tillhörande hålväg samt en båtlänning. Vid undersökningar 2000 daterades kol från spismursröset i den största husgrunden till mellan 1200–1400-talen. Kompletterande undersökningar genomfördes hösten 2011. Vid dessa påträffades bland annat ett stort benmaterial samt en sländtrissa och ett stort antal spikar av järn. Vid undersökningen visade det sig också att platsen varit utsatt för brand.  2011 påträffades en liknande lämning invid Västerviken nära Rosenborg på Värmlandsnäs. Även denna plats innehåller ett flertal husgrunder och en stor källare. En datering från en av byggnadslämningarna visar att platsen är samtida med lämningarna på Körsbärsholmen. Strax söder om byggnadslämningarna återfinns också spår efter åkrar i form av röjningsrösen.

Gårdar

Mycket få undersökningar har utförts av medeltida bebyggelselämningar. Till de bäst undersökta hör Skramle i Gunnarskog. Undersökningarna utfördes under åren 1990–98.

Bosättningarna på platsen har kunnat spåras tillbaka till 500–700-talen. Från denna tid påträffades bland annat rester efter ett långhus. Från samma tidsperiod återfanns även en runsten med den äldre runraden i en av husgrunderna från medeltiden. Bebyggelsens tyngdpunkt verkar ha infallet under 1200 och 1300-talen. Från slutet av 1200-talet verkar det ha funnits tre hushåll på platsen, medan antalet hushåll sjunkit till två i början av 1300-talet. Gården verkar sedan ha varit övergiven i omkring 100 år för att sedan åter tas i anspråk i mitten av 1400-talet fram till 1500-talets början.

Sammanlagt har omkring 15 olika husgrunder påträffats och undersökts på platsen. Bland husen fanns flera bostadshus, förrådshus, en smedja och lador.

Bland de närmare 660 fyndposterna kan nämnas, hästskor, knivar, skäror, söljor och pilspetsar av järn. Vidare finns fynd av brynen i skiffer och sländtrissor av täljsten. På gården har ingen keramik påträffats. Istället har man påträffat tydliga spår efter hantverk i täljstenen och bland detta material påträffades grytfragment. Närmare 90% av fyndmaterialet kan kopplas till perioden från 1200-talets mitt till 1300-talets början.

Från Dalby i Torsby kommun finns exempel på en gård från övergången mellan vikingatiden och medeltiden. Lämningarna som undersöktes i Backa åren 1996–99 har i huvudsak daterats till perioden mellan 1000–1200-talet även om det finns såväl tidigare som senare dateringar från samma plats. På platsen har man undersökt lämningarna efter ett långhus som varit omkring 20 meter långt och 6 meter brett. På platsen fanns ytterligare två byggnader varav det ena tolkats som ett kokhus och det andra som ett enklare uthus. Bland fynden kan nämnas mycket slagg, eldslagningsflintor, skifferbryne, bronsföremål, pärlor av glas och diverse järnföremål.

Från samma tid som Backa, men med kontinuitet in mot 1700-talet, var de lämningar som undersöktes på det så kallade Kartberget i utkanten av Karlstad 2013. Lämningarna var efter gården Romstad och visade sig bestå av en intakt gårdsmiljö med ett flertal byggnadslämningar. Vid de arkeologiska undersökningarna påträffades flera husgrunder, bland annat från ett större boningshus samt flera ekonomibyggnader. Utgrävningarna genererade också ett stort och varierat fyndmaterial som visar att gårdens invånare haft vida kontakter. Bland fynden kan nämnas ett mynt präglat i Söderköping, täljstensföremål och ben efter fisken Långa.

Vid undersökningar av Takene gamla tomt i Borgvik 1999 påträffades lämningar efter ett samtida hus som det vid Backa. Lämningarna efter huset var kraftigt skadade och bestod av väggrännor och stolphål som låg under en sentida ladugård. Prov från en väggränna daterade huset till mellan 1000–1200-talet.

Lämningarna efter Sunne gamla prästgård upptäcktes 2003. Enligt skiftliga uppgifter skall gården ha bränts 1565 under nordiska sjuårskriget. På platsen påträffades omfattande kulturlager, anläggningar och flera husgrunder, alla med tydliga spår efter brand. Fynden och dateringarna visar på bosättning från 900–1100-talen men också från 1500-talet. Köla prästgård var också det en gård som råkade illa ut under 1565 års krigshandlingar. Vid en arkeologisk utredning 2006 påträffades ett flertal husgrunder i beteshagen söder om den nuvarande mangårdsbyggnaden. Flera av husgrunderna uppvisade spår efter brand.

På 1640-talets kartor från Västvärmland finns gott om indikationer på ödegårdar. Ofta rör det sig om gårdar som saknar andra belägg och vi kan därför inte med säkerhet avgöra gårdarnas ålder. Fram till 2006 hade endast en dessa undersökts arkeologiskt, ovan nämnda Skramle i Gunnarskog. 2006 påträffades en huslämning med spismursröse i vad som betecknas som Lilla Ärtetjärn på en 1640-talskarta över Ärtetjärn i Töcksmarks socken. Spismursröset kunde dateras till 1000–1200-tal. Vid en förundersökning 2007 upptäcktes ytterligare två-tre husgrunder på platsen. Liknande resultat framkom från en annan ödegårdsindikation norr om Åmotfors på Bysjöns västra sida. Vid en undersökning 2012 framkom anläggningar och fynd som indikerar bosättningar under vikingatiden och medeltiden på platsen. Dessa exempel visar att åtminstone vissa av ovan nämnda ödegårdar kan vara medeltida.

Sätrar

Genom ett antal pollenanalyser på flera platser i Värmland har man kunnat visa på säterverksamhet (fäbodar), eller åtminstone säterliknande aktiviteter redan under tidig medeltid. I något fall finns indikationer redan under järnåldern. Dessa indikationer finns bland annat från Gammalsätern i Treskog, Gunnarskogs socken, från Ransbysätern och Bäntebysätern i Dalby. Medan de två första visar på etablering vid tiden 1000–1200-talet, visar den senare på aktiviteter från 1300–1400-talen.

Vid Ingerbysätern i Gunnarskog har man vid arkeologiska undersökningar daterat en källargrop till tiden 1000–1300-tal. Vid Backasätern i Dalby har man dateringar från såväl 500-talet som 1500-talet.

Fångstgropar

I Värmland finns två olika slags typer av fångstgropar. Det är fångstgropar för varg och för älg. Varggroparna, som nästan alltid är betydligt större och djupare än älggroparna, finns oftast i närheten av bebyggelse. Älggroparna dominerar i antal och huvuddelen finns i de norra delarna av länet och ligger främst i skogsterräng. Det finns dock gott om exempel på älggropar även i skogsområden i de södra delarna av Värmland. Här är det dock inte lika vanligt med system av flera fångstgropar, vilket är vanligare längre norrut i landskapet.

Genom skriftliga källor vet vi att man i Sverige senast började anlägga varggropar under 1300-talet. Hur det var i Värmland vet vi inte och inga varggropar har daterats arkeologiskt.

De östra delarna av länet är en del av Bergslagen. Här har bergsbruket dominerat järnframställningen, åtminstone sedan 1500-talet. I andra delar av länet finns spåren efter äldre järnframställning, så kallat blästbruk. Lämningarna består av ugnar, slaggvarp, kolningsgropar, rostningsplatser mm. Kunskapen om dessa lämningar har också ökat väsentligt sedan början av 1990-talet. Tillsammans med undersökningar av fångstgropar och sätrar har man fått fram en helt ny bild av livet i de norra delarna av Värmland som visar på betydligt äldre bosättningar än vad man tidigare trott. Av de daterade järnframställningsplatserna i norr är ett flertal från perioden 1000–1200-talen. Precis som när det gäller fångstgropar finns både äldre och yngre exempel.

Av järnframställningsplatserna har några varit föremål för mer omfattande undersökningar. En sådan plats är Bastuknappen i Norra Finnskoga och en annan är Avundsåsen i Södra Finnskoga. Vid Bastuknappen påträffades flera blästerugnar och slaggvarp och undersökningarna visade att man brukat platsen under flera hundra år.

Lämningar efter blästbruk har främst påträffats i norra Värmland men det finns även exempel på daterade järnframställningsplatser i de södra delarna, i Rudskoga och i Kristinehamn. Medan Rudskogaexemplet dateras till 1300–1400-talen, är järnframställningsplatsen utanför Kristinehamn från 900–1100-talet.

Lämningar som ofta kan kopplas till järnframställning är kolningsgropar. Groparna påminner till sitt utseende om fångstgropar men har ofta en mycket tydlig kvadratisk form. I delar av Torsby kommun finns även rektangulära kolningsgropar. Idag känner vi till drygt 4300 kolningsgropar och en stor andel av dessa återfinns i det som idag är Torsby och Hagfors kommuner.

Vid undersökningar av kolningsgropar uppvisar de ungefär samma dateringar som huvuddelen av järnframställningsplatserna och fångstgroparna, det vill säga sen järnålder och tidig medeltid.

Ett annat sätt att tillverka kol är i mila. I Värmland är den runda kolbottnen den allra vanligaste. I dagsläget finns inga som kunnat dateras till medeltiden utan det mesta tyder på att de är av senare datum. På senare tid har också rektangulära och kvadratiska kolbottnar påträffats i närheten av Brattfors och på Sörmon väster om Karlstad. Generellt anses dessa vara äldre än de runda och kan därför vara medeltida. I ett fall, från Sörmon, finns också en datering till 1300–1400-talen.

Tjärbränning

En lämningstyp som ofta förekommer i samma miljöer som blästbrukslämningar och kolningsgropar är tjärframställningsplatser. Dessa finns av olika slag men vanligast är små tjärdalar. I delar av Värmland finns också tjärrännor. Tjärstenar som också finns är av betydligt yngre datum.

Idag finns bara tre exempel på daterade tjärframställningsplatser. Den som först undersöktes är en tjärränna som ligger på Lurö i Vänern. Vid undersökningar i mitten av 1990-talet kunde tjärrännan dateras till omkring 1500-talet. Från Södra Skoga i Ekshärad finns en liknande tjärränna som också kan dateras till samma tidsperiod. En tjärdal inte långt därifrån är något yngre. Den dateras till mellan 1495–1660 e Kr.

Fossil åkermark

I de värmländska skogarna har man det senaste tjugotalet åren påträffat relativt många lämningar efter fossil åkermark. De som påträffats hittills omfattar i regel relativt små ytor, till skillnad från hur det kan vara i andra delar av Sverige. De fossila åkrarna består i regel av mindre röjningsrösen men ibland syns även åkerytor, åkerhak och terrasseringar. Vid ett antal undersökningar har det visat sig att flera fossila åkrar kan dateras till slutet av järnåldern eller medeltidens början. Ett exempel på detta är ett röjningsröse vid Sånebytorp i Sunne socken som daterats till 1200–1400-talen. Vid Valberget i Torsby undersöktes ett annat röjningsröse som kunde dateras till 1000–1200-tal. Intill påträffades bebyggelselämningar, varav en husgrund kunde dateras till 1400-talet. Röjningsrösen som daterats till ungefär samma tidsperiod finns också vid Torp på Hammarö och i Götterstad i Millesvik på Värmlandsnäs.

Flera tecken tyder på att perioden 800–1200-talen var en expansiv period i stora delar av Värmland. Från denna tid dateras många järnframställningsplatser, fångstgropar, sätrar och fossila åkermarker. I några av de pollendiagram som finns, bland annat Karlstads flygplats och Stensgård utanför Torsby, finns de första indikationerna på odling under vikingatiden. Lägger man dessutom till uppgifter om ödegårdar förstärks bilden ytterligare. Som exempel på ödegårdar kan nämnas att det i medeltida dokument och det tidiga 1500-talets jordeböcker finns 23 gårdar omnämnda i Köla socken i Eda kommun. Till detta kommer hela 12 ödegårdar eller ödetorp som endast finns omnämnda på 1640-talets kartor. Som vi sett finns inga bevis för att dessa ödegårdar skulle vara medeltida men genom resultaten från exempelvis Lilla Ärtetjärn i Töcksmark finns i alla fall belägg för att de kan vara medeltida. Dessutom finns ofta gravhögar från yngre järnåldern invid de kartlagda ödegårdarna i Köla. Detta talar för att ödegårdarna etablerats under yngre järnåldern och sedan övergivits under medeltiden, innan 1503 och 1540 års jordeböcker.

Arkeolog Hans Olsson, uppdaterad 2021-01-08.