Bondestenåldern

Neolitikum (3800-1800 f Kr)


  • Tidig neolitikum (3800-3300 f Kr)
  • Mellanneolitikum (3300-2300 f Kr)
  • Senneolitikum (2300-1800 f Kr)

 

Tidsperioden mellan omkring 3800-1800 f Kr kallas neolitikum (bondestenåldern). I Värmland är tidsperioden främst representerad genom en rad lösfynd av redskap där olika slags yxor är vanliga. Yxorna finns både i flinta och i en rad andra bergarter.

I början av neolitikum kulminerade den pågående värmeperioden. Då var jordens medeltemperatur 2-3 grader varmare än idag. Från denna del av neolitikum, tidig neolitikum, består större delen av de fynd som hittills påträffats i Värmland av så kallade tunnackiga yxor. Yxor som dessa har främst hittats i de centrala och västra delarna av landskapet. Särskilt vanliga är fynden i trakterna kring Arvika och Säffle. Det nordligaste fyndet kommer från Fensbol en knapp mil norr om Torsby. En del av de tunnackiga yxorna tillhör säkert också nästa period, mellan neolitikum. Annars är det andra yxtyper som främst kopplas till denna tid. En sådan yxtyp utgörs av så kallade tjocknackiga yxor. Yxorna förekommer i princip i samma områden som de tunnackiga yxorna. Andra yxor från denna del av stenåldern utgörs av dubbeleggade yxor och så kallade båtyxor. De förstnämnda är mycket ovanliga och bland de få som hittats kan nämnas fynd från Ekshärad och Lungsund. Båtyxorna är också ovanliga och föreligger i ett dryga trettiotal exemplar. Omkring hälften av dessa utgörs dessutom av fragment av yxorna. Fynden är mycket spridda men skiljer sig också från andra yxor genom att vara hittade så långt norrut som i Sysslebäck i Klarälvdalen.

Tunnackig flintyxa från Älgå socken, Arvika kommun. Värmlands Museums inventarienummer 106.

I Värmland har över 1000 skafthålsyxor påträffats

Den vanligaste yxtypen från neolitikum utgörs av så kallade skafthålsyxor från senneolitikum eller äldre bronsålder. I Värmland har över 1000 skafthålsyxor påträffats. Yxorna har påträffats i flera olika sammanhang, i såväl gravar som på boplatser eller i mossar. Samtida med skafthålsyxorna är föremål av flinta såsom dolkar, spjutspetsar och skäror. De senneolitiska fynden förekommer i delvis andra områden än ovan nämnda yxor, vilket skulle kunna betyda att en expansion av bebyggelsen ägt rum vid denna tid.

Från neolitikum har vi än så länge väldigt få undersökta boplatser. En sådan boplats är den vid Mellerudstorp som delundersöktes 1972. Vid undersökningen påträffades bland annat tre härdar, medan det magra fyndmaterialet bestod av en pilspets, en skrapa, lite keramik och enstaka avslag. Boplatsens datering är något oklar, men fyndmaterialet har en karaktär som indikerar en datering till senneolitikum.

Tjocknackig flintyxa från Östra Stömne, Stavnäs socken, Arvika kommun. Värmlands Museums inventarienummer 8.
Tjocknackig flintyxa från Östra Stömne, Stavnäs socken, Arvika kommun. Värmlands Museums inventarienummer 8.

En annan undersökt boplats är den på den lilla ön Hästholmen i sjön Foxen/Stora Le. På boplatsen påträffade man, förutom avslag och föremål av flinta, bland annat dekorerad keramik och brända djurben från bäver, älg och fisk såsom gädda och abborre. Benen från älg har kunnat dateras till omkring 3500-3000 f Kr. Den påträffade keramiken visar sig komma från minst nio olika kärl från den så kallade Trattbägarkulturen. Fynd av sådan keramik är ovanliga i Värmland och är bara känd från ytterligare några platser i länet, bland annat från Bryngelsbyn i Töcksmark nära gränsen mot Norge.

Från Lidsbron vet vi att dieten bland annat bestod av älg, bäver och gädda.

Rester av en neolitisk boplats påträffades också på platsen för Karlstads flygplats när arkeologiska undersökningar utfördes där 1994-1995. Bland fynden fanns keramik av Trattbägarkaraktär, en pilspets och två yxor, den ena en så kallad tunnackig yxa av bergart. En mindre neolitisk boplats påträffades också vid en undersökning utanför Sunnemo 2008. Boplatsen, som bland annat innehöll en härd, har kunnat dateras till mellan 3500 och 3100 f Kr. Tecken på neolitiska boplatser finns även från Avelsäter i Tveta och Sucka i Blomskog där enstaka anläggningar kunnat dateras till tidsperioden. I det första fallet till perioden 2630-2470 f Kr, medan en anläggning i Sucka daterats till övergången mellan senneolitikum och äldre bronsåldern.

Skafthålsyxa från Skiverud, Gillberga socken, Säffle kommun. Värmlands Museums inventarienummer 1.

En boplats som existerat från stenålderns slut och in i yngre bronsåldern har legat vid Fläskerud på Värmlandsnäs. Boplatsens äldsta delar kunde uppvisa kokgropar och ett antal stolphål. Vedartsprover från platsen visar att det växte al, björk, ek, tall och hassel nära boplatsen. Fynd av hasselnötsskal, liksom naket korn och bröd-/klubbvete, visar även något av vad man livnärde sig av. Bland fynden kan nämnas två pilspetsar av flinta.

Trots att tidsperioden kallas neolitikum har vi ännu så länge liten kunskap om vad man odlade och när man började odla i Värmland. Från trakterna kring Lennartsfors i Årjängs kommun har vi via pollendiagram de äldsta beläggen för människans påverkan på sin omgivning. Från tiden mellan 3000-2700 f Kr har vi de äldsta tecknen på kulturpåverkan men spåren är svaga. En mer drastisk ökning skedde mellan 2400-1600 f Kr, det vill säga i slutet av mellanneolitikum och genom hela senneolitikum.

Flintdolk från Krokstad, By socken, Säffle kommun. Värmlands Museums inventarienummer 19 674
Flintdolk från Krokstad, By socken, Säffle kommun. Värmlands Museums inventarienummer 19 674

 

Även om man började odla jorden under neolitikum finns många tecken som tyder på att man inte bara livnärt sig på detta sätt. I alla fall gäller detta delar av Värmland. Från strandboplatser i skogsmarker i bland annat Glaskogen, Långserud och från Gåsborn, finns fynd som kan dateras till senneolitikum. Dessa fynd visar att man åtminstone delvis fortsatt att leva på samma sätt som under mesolitikum, eller utnyttjat samma typ av boplatser. Fynden från strandboplatserna består bland annat av skafthålsyxor och pilspetsar med urnupen bas.

Från den senare delen av stenåldern, senneolitikum, finns de äldsta gravarna vi känner till i Värmland. Dessa kallas hällkistor och består av kistor byggda av stenhällar. Hällkistorna finns bara i den sydvästra delen av Värmland, i Arvika, Grums, Säffle och Årjängs kommuner. En hällkista finns dessutom på Alsternäset strax öster om Karlstad. Som gravform brukar man betrakta hällkistorna som kollektiva, det vill säga att fler än en har begravts i samma grav. De få undersökningar som utförts i Värmland tycks bekräfta detta.

”Tempelgraven” Hällkistan på bilden är Värmlands största hällkista. Kistan, som är indelad i två rum mäter sju meter i längd. Kistan är omgiven av en stensättning. Takhällarna som en gång täckt graven har forslats bort.

En hällkista är alltid omgiven av en stensättning eller en flack hög. Från början har kistan varit täckt av en eller flera hällar, men dessa finns nästan aldrig kvar. I dagsläget känner vi till omkring 160 bevarade hällkistor eller uppgifter om nu förstörda sådana. Av dessa är endast sex undersökta av arkeologer. Från Hällsbäck i Gillberga finns fynd av två skifferhängen, två flintpilspetsar med urnupen bas och fragment av obrända människoben. Pilspetsar hittades även i en hällkista i Norra Ed i Kila där man också påträffade två skrapor av flinta. Den senast undersökta hällkistan är den i Blomma i Blomskog som undersöktes 1992. Utöver de undersökta hällkistorna finns fynd från 4-5 hällkistor till.

Från neolitikum härrör sannolikt de hällmålningar som påträffats i södra delarna av Årjängs kommun. I dagsläget är fem kända men det finns uppgifter om att det skall ha funnits ytterligare en som idag är förstörd. På tre av målningarna återfinns djurmotiv medan de två andra främst avbildar människor. Hällmålningarna är placerade på lodräta klippväggar som stupar ner i vattnet.