Jägarstenålder

Mesolitikum (8200-3800 f Kr)


  • Sandarna (ca 8200-5900 f Kr)
  • Lihulttid (ca 5900-4400 f Kr)
  • Senmesolitikum (ca 4400-3800 f Kr)

 

För omkring 11 000 år sedan blev de sydvästra delarna av Värmland fria från is efter den senaste inlandsisen. 1000 år senare var hela landskapet isfritt. Så gamla lämningar efter människor har hittills inte påträffats. Istället utgörs de äldsta spåren efter människor i Värmland av 9000 år gamla lämningar. De äldsta boplatserna har vi funnit på Kvarnåsen i Norra Råda, vid Lidsbron i Sunnemo och vid Västanvik utanför Torsby. Dessa boplatser beboddes mellan 7100-6400 f Kr.

Från undersökningen av stenåldersboplatsen vid Västanvik. På bilden syns arkeologerna Katherine Bless Karlsen och Ellinor Forsell vid undersökningen av de fyndrikaste delarna av boplatsen. I bakgrunden syns byggnationerna på den så kallade Sjöplatån.

Vid denna tid levde människorna av vad de jagade och samlade in och goda exempel på vad detta kan ha varit har vi fått från ovan nämnda boplatser. På Kvarnåsen har vi främst funnit brända ben efter fisk som lax, men också exempel på att man samlade in enbär, hallon och skogsvinbär. Från Lidsbron vet vi att dieten bland annat bestod av älg, bäver och gädda. På den kortvariga boplatsen i Västanvik verkar man främst ha rostat hasselnötter, även om enstaka brända ben påträffades även här.

Från Lidsbron vet vi att dieten bland annat bestod av älg, bäver och gädda.

Människorna verkar ha haft olika typer av boplatser, några mer permanenta, dit man återvände många gånger, och några mer tillfälliga. På vissa boplatser samlades säkert också flera grupper av människor. Idag tror vi att Kvarnåsen kan ha varit av den senare typen av platser medan boplatsen vid Västanvik sannolikt bara använts en eller ett par gånger. Fynd och dateringar från Kvarnåsen antyder däremot en bosättning som varat mellan 400 och 800 år.

Från Kvarnåsen finns också exempel på anläggningar som visar oss hur människorna har bott. Vid arkeologiska undersökningar 2006 påträffades resterna efter minst fyra olika hyddor. Hyddorna på Kvarnåsen har varit nergrävda i marken och försedda med stolphål som burit upp någon slags takkonstruktion. Hyddorna har varit omkring 5×4 meter stora, alltså har man haft en boyta om cirka 20 m2. Inne i den ena hyddan påträffades rikligt med fynd av brända ben och centralt placerad i hyddan fanns också resterna efter en eldstad. Fynd av splitter och avslag av flinta, kvarts och kvartsit visar även att man bearbetat redskap av sten inne i hyddan

En av de undersökta hyddlämningarna på Kvarnåsen (A1). På bilden har hyddans avgränsning markerats med gula pinnar och svarta streck. Ingången till hyddan och härden inne i är också markerade.

Från Värmland finns idag endast en känd plats till där hyddlämningar från stenåldern hittats. Den platsen ligger i Södra Ed i Kila socken i Säffle kommun. Denna hyddlämning utgörs av en oval anläggning med en 4×3 meter stor grop som omges av en 1,5 meter bred vall. I vallen påträffades flint- och kvartsavslag samt eldskadad sten. Hyddan har legat i en svag slänt ner mot en vik av Vänern. Hyddlämningen är inte arkeologiskt undersökt.

Skogarna var rika på vilt som betade av överflödet av buskar, gräs och örter

Vid Nordsjön och den intilliggande Mussjön i norra Ekshärad finns ett flertal boplatslämningar från stenåldern. Bilden visar en av boplatserna längs Nordsjöns stränder. På stranden, och i vattnet, på denna stenåldersboplats har man påträffat ett stort fyndmaterial vid en fornminnesinventering. Bland annat består fynden av en yxa, brända ben, skrapa av kvarts, kvartsavslag och skörbränd sten. Bilden visar hur många av våra kända stenåldersboplatser ligger i landskapet.

Under denna del av stenåldern, kallad boreal tid var växtligheten i Skandinavien en annan än idag. Först vandrade björk och asp in, sedan tall och hassel. Skogarna var rika på vilt som betade av överflödet av buskar, gräs och örter. Snart vandrade almen in, omkring 6500 f Kr och några hundra år senare kom lind, ek och ask in och skogarna tätnade.

Förutom ovan nämnda boplatser finns ytterligare några undersökta boplatser från mesolitikum i Värmland. Dessa finns vid Labacka i Rudskoga, i Edsvalla, i Långflon i Norra Finnskoga, Kindsjön i Södra Finnskoga och Mon på Sörmon. Vid Labacka hittades bland annat fyra Lihultyxor, mikrospån och knackstenar vid en arkeologisk undersökning på 1970-talet. Även i Edsvalla har man funnit yxor, i detta fall omkring tjugo stycken, de flesta Lihultyxor eller Trindyxor. En trindyxa, liksom handtagskärnor och mikrospån, påträffades även vid undersökningarna vid Kindsjön. Undersökningar av en mesolitisk boplats vid Mon kunde avslöja en boplats som när den användes låg mycket nära vänerstranden. På boplatsen påträffades bland annat ett stort antal mikrospån.

En av två korphackor som hittats vid Avelsbol i Stavnäs socken, Arvika kommun. Värmlands Museums inventarienummer 23.
En av två korphackor som hittats vid Avelsbol i Stavnäs socken, Arvika kommun. Värmlands Museums inventarienummer 23.

Förutom de undersökta boplatserna har man längs många av våra sjöar påträffat mängder av spår efter den äldre stenålderns boplatser. Exempelvis finns talrika boplatser längs sjöarna i Hagforstrakten. Exempel på sjöar med många boplatser är Busken nordost om Sunnemo och Storsjön nära Gustav Adolf. Längre söderut i landskapet ligger de gamla boplatserna inte sällan i det som idag är åkermark. En av de största boplatserna närmare Vänern är den i Svenserud i Ölme. Här har man gjort fynd av såväl mesolitiska som neolitiska fynd. Bland dessa tidigare kan nämnas 13 Lihultyxor och 5 trindyxor.

Trindyxa från Rud i Grava socken, Karlstads kommun. . Grava sn. Rud. Värmlands Museums inventarienummer 27.

 

Lihultyxa från Örnäs, Stora Kils socken, Kils kommun. . Stora Kils sn. Örnäs. Värmlands Museums inventarienummer 107.

Genom olika slags fyndmaterial kan vi försöka säga något om de kontakter som människorna i dåtidens Värmland hade med omvärlden. Det är inte bara föremålstyperna som skvallrar om detta utan även det val av råmaterial man gjorde. Fynd av olika slags flintor exempelvis visar på långväga kontakter med västkusten, Västergötland och Bergslagsområdet. Vissa fynd, bland annat ett fynd av jaspis på Kvarnåsen, visar också på kontakter med Norge. Andra fynd, såsom föremål och avslag av hälleflinta och sandsten, tyder på kontakter med Bergslagen och Dalarna.