Om Tiden
Vi är extremt tidsfokuserade. Tiden som går känns som en naturlig del av livet. Det är oftast mätning av tid vi är inriktade på. Ett skäl kan vara att vi har blivit så bra på det. Vi kan mäta en trilliondels trilliondels sekund, en yoktosekund, men det är fortfarande ingen som har kunnat ge ett bra svar på frågan ”Vad är tid”?
Mätt i livslängd har vi idag mer tid än någonsin förut. Vi tycker ändå att dygnets timmar inte räcker till. Tur att vi har månen, utan gravitationskraften från den vore varje dygn på jorden enbart 8 timmar långt.
Tiden har alltid intresserat människan. Astronomin, en av den äldsta av vetenskaper, föddes ur observationer av fenomen på himlavalvet, solens upp- och nedgång, månens faser och stjärnbildernas gång. Världen blev ordnad. Skapandet av kalendrar blev astronomernas uppgift till idag. De gör Den svenska almanackan, som utkommit sedan 1873.
Från och med 1500-talet försökte naturvetare att formulera vad tid är. Isaac Newton postulerade tiden som absolut. Newtons tid flyter på med konstant hastighet, och både rummet och tiden får ses som själva scenen där de fysikaliska förloppen utspelar sig. Det är ett tidsbegrepp som de flesta tänker sig tiden. Albert Einstein skulle senare visa att det är fel. Newtons mekanistiska världsbild blev under 1700-talet till ett urverksuniversum, där alla beståndsdelar följer givna naturlagar. Den modellen på 1700-talets fysik har därmed liten plats för den fria viljan.
Det tidsbegrepp som Albert Einstein introducerar 1905 är på många sätt främmande. Han såg ingen skillnad på framtid och dåtid. Relativitetsteorin visar att tidsbegreppet inte är absolut, utan snarare elastiskt, och att det beror på hur vi rör oss. Atomklockor som far runt jorden i jetplan går verkligen en smula saktare. Enligt Albert Einstein är skillnaden mellan förflutet, närvarande och framtid bara en illusion, om än en efterhängsen sådan.
Tunga neutronstjärnor är det den andra av fysikens grundpelare, kvantmekaniken, som beskriver materiens allra minsta beståndsdelar. Tidsbegreppet inom kvantmekaniken är inte heller särskilt likt vår tidsuppfattning. Det är ingen fundamental skillnad mellan dåtid och framtid. Tiden är symmetrisk och reversibel, den saknar riktning bland elementarpartiklarna.
I vardagen är det uppenbart åt vilket håll tiden går. Ett glas vatten som faller i golvet slås i spillror och drycken rinner ut. Skulle det omvända inträffa blev vi väldigt förvånade.
Runstavens historia
Runor, symboler, bokstäver skurna på en trästock – det var bondeårets ordning. Kopplingen mellan naturår och arbetsår visar en cyklisk tidsuppfattning. Arbetet styrdes av solens upp och nedgång. Om man bodde nära kyrkan kunde man använda klockringningen.
Man finner här en gammal man och en yngling, som håller stavar med inristade götiska bokstäver, av vilka man kan se, med vilka medel nordborna på en tid, då inga böcker fanns, förskaffade sig en säker och tillförlitligt kunskap om månens och solens och andra himlakroppars verkningar och inflytelser, en kunskap som än idag tillhör de allra flesta av landets inbyggare. Runstaven är av manslängd och har på sina bägge sidor inristade alla årets veckor varvid varje vecka betecknas med sju götiska bokstäver, som anger gyllental och söndagsbokstäver (dessa senare sedan kristendomen blev antagen), alltsammans på landets eget språk och i dess skrift.” Olaus Magnus: Historia de gentibus septentrionalibus (1555)
Rundstavar användes som evighetskalender. De är belagda med säkerhet först på 1200-talet, men ha använts tidigare. En av de äldsta svenska är en gotländsk från 1328 dock i bokform.
Stavarna kan grupperas efter skillnaderna i helgondagarna i stiftens medeltida kalendarier. De är översättningar av medeltida kontinentala kalendarier skrivna med latinska bokstäver och romerska siffror till motsvarande kalendrar med runtecken.
Efter reformationen startade kyrkan folkundervisningen. Bland annat ingick en undervisning av runstavens bruk. Idag finns omkring tusen av dessa stavar bevarade som användes under 1500- och 1600-talet men också senare. Till det stora intresset för runor och runstavar bidrog fornforskaren och mystikern Johannes Bureus (1568-1652), Sveriges första riksantikvarie. Han upplivades kunskapen om runorna. I sin runtavla Runokenslones lerespon (1599) publicerade han bilden av en runstav. 1630 utfärdade Gustaf II Adolf ett memorial om att efterforska förekomsten av runstavar i de olika socknarna.
Den svenska forskare och matematiker Olof Rudbeck (1630-1702) lärde sig runstavens hantering efter att han på Distingsmarknaden 1689 träffade en gammal man som kunde räkna ut månens tider på himlavalvet.
1714 undervisade den professor i astronomi Petrus Elvius (1616-1718) vid Uppsala universitet om hur runstavar skulle skäras. Vid denna tid blev promenadkäppar utformade som runstavar populära.
1753 gjorde den gregorianska kalenderreformen runstavarna oanvändbara. En ny tid började.
Att läsa runstaven
Runstaven är en reflex av stjärnbilderna med fullmånen som utgångspunkt för tideräkningen. Man skulle veta rätta tiden för att så, att skörda och att veta skillnad på helg- och vardagar.
Stavarna har vanligen två sidor, en för halvåret från och med 14 april, ”sommarnatt”, och en sida för halvåret från och med 14 oktober, ”vinternatt”.
Fehu Aett: Fehu ᚠ · Uruz ᚢ · Thurisaz ᚦ · Ansuz ᚨ · Raidho ᚱ · Kenaz ᚲ · Gebo ᚷ · Wunjo ᚹ
Gyllental
Under dessa upprepande 7-dagsrunor finns en glesare rad med 19 runor. Det är gyllentalsraden som utvisar månens faser. Det tar en 19-årsperiod eller 235 månlopp för att upprepas på samma dagar. När man i Norden ersatte de latinska siffror med runor fanns det bara 16 tecken i futharken. Därtill lade man tre stycken binderunor.
Varje år följer en gyllentalsruna genom hela året. Gyllentalsrunornas ordning från år till år är de samma så länge världen står.
Söndagsbokstäver
Det finns en löpande följd av runor motsvarande årets 365 dagar. De sju första runorna i Fuþarken står ristade 52 gånger, svarande upp mot årets 52 veckor. De sju första dagarna i januari tilldelas varje år de respektive sju första bokstäverna i alfabetet. Söndagsbokstaven är den bokstav som under det föreliggande året representerar söndagen.
2017 infaller den 1 januari på en söndag. Söndagsbokstaven detta år är . Under skottåret förekommer två söndagsbokstäver, en för januari och februari och en annan för de övriga månaderna.
Helgondagar
Ovanför dagrunor och gyllentalsrunor har alla runstavar en följd av bilder inristade i träet. Dessa bilder är för det mesta samma från runstav till runstav, men viktiga skillnader finns. Största delen av runstavarnas helgdagstecken är hämtade från det kyrkliga bildspråket. Helgondagarna betecknas ofta med helgonens attribut, något föremål som står i förbindelse med helgonets person. Även om under reformationen avskaffades helgondagar hade helgondagarna en praktisk betydelse. De var viktiga för bondens sysslor och väderlek.
25/1 Paulus – svärd (blev halshuggen),
29/7 Olof 29/7 – yxa (blev halshuggen),
10/8 Lars – halster (halstrades levande),
24/8 Bartolomeus – kniv (flåddes levande),
23/11 Klemens – ankare (dränktes),
30/11 Andreas – kors (korsfästes),
17/3 Gertrud – kapell (var abbedissa),
23/4 Georg – häst (var riddare och stred mot draken),
11/11 Martin – gås (när han valts till biskop, blev han förskräckt över denna upphöjelse att han gömde sig undan i en gåsstia. Gässen kacklade högljutt)
3/5 och 14/9 korsmässorna på vår och höst (kors)
29/9 ärkeängeln Mikael (lur eller våg)
18/5 Erik (kronan)
2/2 Mariadagarna (ofta istället en ljusstake), 25/3, 2/7 och 8/9, nyckeln på de dagar som har med Petrus att göra, 22/2, 29/6 och 1/8, en biskopsmössa vid biskopshelgonen, Henrik, 19/1, Sigfrid 15/2 och Nikolas 6/12.
Almanackan
Ett år delas in på olika sätt i olika kulturer. Några, som till exempel den muslimska kalendern, styrs av månens faser, och ett år blir sålunda 354 dagar fördelat på tolv månader. Kalendern som är svensk standard idag utgår från hur lång tid det tar jorden att gå ett varv runt solen: 365 dagar, 5 timmar, 48 minuter och 45,2 sekunder. Dessa ”extra” timmar samlar vi upp till en skottårsdag var fjärde år. Eftersom ”extratiden” inte helt fyller denna extra dag, korrigerar vi ytterligare genom att slopa skottår vid jämna århundraden, om inte århundrandet i sig är delbart med 400 vilket senast inträffade år 2000.
Datumen har dock historiskt inte legat så fast som vi upplever att det gör idag. Sverige följer idag den gregorianska kalender, som infördes 1753. Dagen efter onsdagen den 17 februari 1753 blev det den 1 mars. De elva dagarna däremellan hade strukits ur kalendern, sålunda har datum som 20 februari 1753 aldrig funnits i Sverige.
Bondepraktikor trycktes först i Tyskland, och blev från 1500-talet oerhört populära. Den första svenska utgåvan trycktes 1662 och nådde nya höjder av popularitet.
De första almanackorna på svenska är från tiden omkring 1600.
”Det är ingenting som så bedövar hjärnan och gör den oduglig för dess rätta bruk som för mycket sömn”
Väckarklockan
År 1818 är hela 90 % utav den svenska befolkningen bönder. Runt slutet på 1800-talet och början på 1900-talet upplevde Sverige omflyttningar till städer. Runt 1930 bodde lika många på landsbygd och i städer. Städernas växande krävde synkronisering av de aktiviteter och de människor som skulle samsas på en liten yta. Med industrialiseringens genombrott tar tidsdisciplineringen fart. Arbetskraften styrs genom fabriksreglementet mot punktlighet med hjälp av schema och noggranna tidsangivelser.
Klockan blev ett redskap för att skapa yttre ordning. Fabriksvisslan övertog den uppgift som bondesamhällets vällingklocka, att sätta igång och avsluta arbete. I början av 1900-talet infördes skiftarbetet inom industrin vilket innebar att arbetarna påtvingades en annan tidsrytm. Just arbetstid har de senaste åren engagerat många människor. En rad strejker har gällt arbetstid. Kontroll över den egna arbetstiden ger status och frihetskänsla. Med drömmarna om den ”jordbundna, skogsdoftande hembygdskänslan” hyllade man arbetet med jorden medan arbetet vid en bullrig och smutsig maskin bestämde arbetstakten.
Den 1 januari 1879 fick alla svenska orter samma tid, den svenska normaltiden. Fram till dess visade klockor i Stockholm och Göteborg, i Haparanda och Visby olika tid. Lokaltiden bestämdes efter det ögonblick då solen stod som högst ovanför just den orten. Därför var det tjugofyra minuters skillnad mellan Göteborgs- och Stockholmstid, hela fyrtiofem minuter mellan Strömstad och Haparanda. Länge hade detta fungerat utmärkt tills det tvingades fram en ändring genom järnvägen. Från 1862 gick tåget hela vägen från Stockholm till Göteborg. Det behövdes tidtabeller för ett tåg som passerar orter med olika lokaltid. Det var svårt att komma överens om vems lokaltid som skulle gälla för hela landet. Debatten pågick i femton år. Sedan blev det en kompromiss. Svensk normaltid skulle följa meridianen ungefär emellan Stockholm och Göteborg. Folket i Leksand, Motala, Eksjö och Karlshamn behövde inte ändra sina klockor. Alla andra fick ställa om klockorna den 1 januari 1897. Sverige var det första landet i världen som införde standardtid för hela landet. Med det internationella järnvägsnätet ökade behovet för en världsklocka för hela jorden. Efter många internationella konferenser ställdes slutligen världens klockor efter den signal som från och med klockan tio på morgonen den 12 juli 1913 hördes från Eiffeltornet i Paris.
Fickur
Under slutet av 1800-talet och första delen av 1900-talet var fickuret en viktig manlig symbol. Den som bar fickur i en liten ficka i västen eller i byxfickan, och säkrades av en guldkedja hade status och makt. Det finns fickur från 1500-talet, men dessa var oerhört dyra och gick inte heller alltid rätt. Under 1800-talets sista hälft massproducerades fickur. Lägre pris gjorde dem tillgängliga för många. Pojkarna fick ett fickur som konfirmationspresent.
Många män från resandefolket specialiserade sig på att laga, köpa och sälja klockor. Var man riktigt duktig på att laga klockor kunde man ta isär klockan, hålla alla delarna i handen, laga, och sätta ihop den igen – allt medan man gick längs vägen. Att klockan gick rätt eller behövde justeras en mikrosekund var sådant som man bara vet och som utförs med fingertoppskänsla.
Sedan några decennier tillbaka har marknaden för fickur gått tillbaka – inte för att vi inte längre behöver veta tiden, utan för att armbandsur och sedan mobiltelefoner numera blivit vanligast.
Under första världskriget blev armbandsuret nödvändigt. Den som skulle krypa i skyttegravarnas gyttja kunde inte frigöra ena handen för att gräva fram ett fickur. ”Den krypande stormelden” innebar att infanteriet noggrant kalkylerat skulle röra sig framåt 25 meter i minuten, medan artilleriets eld rörde sig framför dem i samma takt.
Solur
Soluret är sannolikt det äldsta av alla astronomiska instrument. Den mäter tid utifrån hur solen förflyttar sig under dagen. Konsten att tillverka solvisare kallas gnomonik.
Forntida egyptiska obelisker, tillverkade cirka 3 500 f. kr. är bland de tidigaste soluren. Det var också känt i Kina. De äldsta flyttbara soluren var en skiva av sten, trä eller metall med en vinkelrätt stående skuggkastare. Under hellenistisk tid fick soluren en halvsfärisk form.
I sin enklaste form består ett solur av en plan horisontell yta på vilken har placerats en vertikal stång, ibland med genomborrad spets. Belyst av solen, kastar den bakom sig en skugga, som dock avbryts av en ljus fläck, motsvarande hålet i stången. Om man mäter skuggans längd, det vill säga avståndet från stångens bas till den ljusa fläcken, och dessutom känner stångens längd, så är det en lätt sak att därur bestämma solens höjd på vilken tid av dagen som helst. Genom att på detta sätt iaktta solens middagshöjd vid solstånden bestämde man förr dels observationsortens polhöjd, dels ekliptikans oblikvitet. För tidsbestämning observerade man vanligen endast det ögonblick på dagen då skuggan var kortast, det vill säga middagshöjden, som är tidpunkten för solens övre kulmination.
Enligt Plinius den äldre gick romerna på fel tid i hundra år efter att de utan korrigeringar flyttade ett solur från Sicilien till Rom 264 f.Kr. Ett enkelt solur som vi ser här, tar inte höjd för att dagen är betydligt längre vid midsommar än kring vintersolståndet, utan delar varje dag i tolv. En ”timme” är alltså längre i juni än i december.