Två smålänningar i Filipstads Bergslag

Anton Sjögren och Hugo V Tiberg

Anton Sjögren föddes på gården Nygård, strax utanför Gamleby i Tjust, östra Småland, den 25 november 1822, som son till inspektorn på gården, Anders Sjögren och hans fru Anna Sjögren. En generation senare, den 6 juni 1849, föddes Hugo Tiberg omkring 5 fem mil söderut, på Ruda säteri strax söder om Högsby i östra Småland. Dessa två smålänningar kom båda trots åldersskillnaden att få mycket med varandra att göra under sitt yrkesutövande i en helt annan del av Sverige, nämligen Filipstads bergslag. Här är dessa två mäns namn intimt förknippade med den östvärmländska gruvindustrins utveckling och blomstring under andra halvan av 1800-talet och början av 1900-talet. 

När Anton Sjögrens intresse för geologi och senare bergsbruk föddes kan inte säkert sägas, men vi kan spekulera i en koppling till uppväxten nära det nära läget till Ölands fascinerande berggrund och alla de fossil som påträffas i den. Hans utbildning vid Lunds universitet kröntes med en avhandling just om Ölands geologiska uppbyggnad, försvarad den 19 juni 1847 ”uti Carolinska Academien”. Härifrån tog han steget mot en mer praktisk utbildning med inriktning på bergsbruk. Efter bergsexamen vid samma lärosäte 1850 blev han antagen som elev vid Bergsskolan i Falun i januari 1851: Han hamnade då i en helt annan omgivning än den småländska kustbygden, nämligen i Bergslagen, där gruvor, bruk m.m. stod på tröskeln till det stora industriella genombrottet.  

Mikroskoperingen av tunnslip, d.v.s. omkring 0,2 mm tunna genomlysbara skivor av bergarter och mineral hade börjat användas av allt fler geologer och mineraloger under 1850-talet ute i Europa. Anton kom att tillhöra den första generationen svenska geologer som lärde sig denna nya kraftfulla, diagnostiska metodik. Efter att ha arbetat med en del kemiska analyser av mineral som han publicerade, började han undersöka den märkliga järnmalmsförande bergarten som till stor del bygger upp Smålands Taberg, strax sydväst om Jönköping. Han kunde med hjälp av tunnslip konstatera att malmen och den malmförande bergarten, en hyperit-diabas var magmatiskt bildad, alltså bildad ur en smälta. I och med detta var ett klassiskt geologisk diskussionsämne löst, vilket hade sysselsatt vetenskapsmän ända sedan 1700-talets början. 

Sin yrkeskarriär började annars Anton efter avslutad utbildning i Falun med att bli t.f. geschworner i Södermanlands och Östergötlands Bergmästardistrikt. Han blev alltså bergmästarens närmaste tjänsteman och fick som sådan biträda vid gruvförrättningar, upprätta gruvkartor, föra protokoll, renskriva m.m. Efter två år blev han 1855 utnämnd till statlig gruvingenjör och teknisk ledare för gruvdriften vid Persbergs Odalfält i Filipstads bergslag. Här kom han med undantag för kortare sejourer att verka hela livet ut. Han etablerade sig som den ledande geologen och gruvteknikern under andra halvan av 1800-talet, en omvälvande och mycket spännande tidsepok i den värmländska gruv- och bruksnäringen. Från en småskalig bergsmanstradition med anor från medeltiden till de första stapplande storindustriella projekten i slutet av 1800-talet. En resa utveckling som Anton tog del i och på många sätt även starkt påverkade. 

Anton konstaterade att det geologiska kunnandet vid prospektering efter nya malmfyndigheter var mer eller mindre obefintligt bland de flesta aktörerna i Filipstadsområdet. Undantag fanns dock, framförallt bland de personer som utbildat sig vid dent 1830 av Frans von Schéele grundade Filipstads Bergsskola. Anton menade också att en reguljär kartering av malmen och sidoberget var nödvändig för att en rationell gruvdrift skulle kunna bedrivas och ge ekonomisk vinning. På det lokala planet fick hans idéer och förslag snabbt gehör, främst genom den lokala föreningen Vermländska Bergsmannaföreningen, som genom sina regelbundna möten och sin årsskrift spred nya rön och tankar, både praktiska och teoretiska. Redan från 1864 kunde Anton som dess ordförande starkt driva på för ett vetenskapligt synsätt på bergsbruket. Som dess ordförande lyckades även Anton övertyga Jernkontorets styrelse om vikten av en översiktskarta, vilken skulle täcka hela Bergslagen och dess berggrund. Uppdraget gick till geologen på Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) Alfred Törnebohm, som med assistans av bl.a. Antons son Hjalmar karterade stora delar av området från norra Östergötland till mellersta Dalarna, från Stockholms skärgård i öster till norska gränsen i väster. Ett egentligen gigantiskt uppdrag, vars resultat ”Berggrunden inom mellersta Sveriges Bergslag” publicerades 1880-1882 och kom att ligga till grund för all berggrundsgeologisk forskning, men även den praktiskt inriktade prospekteringen, under de kommande femtio till sextio åren! 

Ett annat viktigt initiativ som Anton drev igenom var sammanställandet, redigerandet och utgivandet av alla de gruvrelationer och årliga brytningsberättelser som under århundraden inlämnats till bergmästarämbetet och tillsammans utgjorde en viktig källa och förutsättning för fortsatt prospektering efter nya fyndigheter i Filipstads bergslag. Idag utgör dessa böcker ett unikt, ovärderligt och lättillgängligt källmaterial för gruvhistorisk och lokalhistorisk forskning. 

År 1858 blev Anton tillförordnad lärare i geologi och gruvvetenskap vid Falu Bergsskola och fick nu möjligheter att stifta nya bekantskaper med andra delar av Bergslagen. Här gav han 1865 ut en lärobok i mineralogi 1865 anpassad för eleverna vid skolan. Den fick uppleva tre upplagor, den sista utgiven 1880 av sonen Hjalmar. En kanske ännu viktigare episod i Antons liv var den långa utlandsresa vilken han nu som statlig lärare fick möjlighet att genomföra med stöd från Jernkontoret. Under resan till Centraleuropa skulle han studera gruvteknikens senaste nyheter, men även angränsande ämnen som geologi, mineralogi, gruvmätning och bokhållning skulle täckas in. Under den innehållsrika och intensiva resan på tre månader besökte Anton i tur och ordning bl.a. de stora gruvorterna i Tyskland och Böhmen:; Freiberg, Joachimsthal (Jachymov), Rammelsberg och Andreasberg., innan han begav Därefter begav han sig västerut för att delta i den stora industriutställningen i London. Härifrån reste han vidare längs Rhenfloden ner till Schweiz och Alperna, där han gjorde ett kortare uppehåll i S:t Gotthard för geologiska studier och sedan via Zürich tog sig vidare genom Tyrolen till Innsbruck och Wien, där han vände och via Berlin och Köpenhamn tog sig tillbaka hemåt. De viktigaste iakttagelserna gjorde han inom gruvteknik och inom det som i Centraleuropa kallas montangeologi – fyndighetsgeologi enkelt uttryckt. Vidare dokumenterade han allt som handlade om brytningsmetoder, uppfordringsteknik, avlöningssystem, malmhalter, malmberäkning, gruvgeologiska kartor, gruvmätning, redskap, men även materialpriser och arbetarnas förmåner och sociala ställning. I den tekniskt framstående gruvstaden Freiberg med sin välkända Bergsakademi för teoretisk och praktisk gruvutbildning, stötte Anton på den Schumannska borrmaskinen för bergborrning, vilken naturligtvis gjorde stort intryck på den unge, nyfikne svensken. Han såg med denna tekniks införande vid svenska gruvor naturligtvis stora ekonomiska besparingar framför sig. Detta blev dock först möjligt framemot 1870-talet, då en större jämförande utprovning av olika maskiner och borrstål genomfördes vid svenska gruvfält. Hans värmländska bergsmän och brukspatroner var i denna fråga dock en smula skeptiska och det dröjde ännu lite längre innan maskinborrning infördes i Filipstads bergslag. 

Anton visade goda organisatoriska anlag, vilket kom till stor nytta i arbetet som teknisk chef och senare bergmästare. År 1859 bildades en arbetskommitté där han som en av fyra personer blev ansvarig för den komplicerade uppgiften att slå samman alla de småbolag som bedrev gruvdrift inom Persbergs malmtrakt. Målet var en gemensam teknisk och ekonomisk förvaltning och ett gruvbolag under ett namn. Först nästan sex år senare 1865, var kommittén färdig med sitt arbete och nyheten med att presentera brytningen och dess kostnader i översiktliga tabeller vid de årliga gruvstämmorna togs emot med positiva ord. Dessa hade redan blivit bifogade som årligen tryckta berättelser från 1860. Gruvdriften i Persbergsområdet, och hela Filipstads bergslag för den delen, präglades av en småskalighet som inte förändrats mycket sedan 1700-talet.  

Med den utbildning som Anton hade i bagaget blev han en mångsysslande bergmästare som aldrig släppte sitt intresse för geologin och mineralogin. Under sitt yrkesverksamma liv stötte han på en mängd geologiska frågor som tarvade svar, men som i många fall nog blev liggande som olösta problem, eftersom tiden inte ville räcka till. Anton var omtalad för sin flit och han arbetade oavbrutet alltid med något., Ttid för socialt umgänge överlät han på sin fru, som var något av Antons motsats i den frågan. Anton publicerade en mängd artiklar med geologiskt innehåll och något som låg honom varmt om hjärtat var de mineral som vilka titt som tätt dök upp i en rad av de värmländska gruvor som var i drift under 1800-talets andra hälft. Gruvarbetet, som präglades av handkraft och starka ryggar, innebar att arbetarna kom i nära kontakt med det berg som skulle borras, sprängas och lastas upp ur gruvorna. Därför kunde mycket vetenskapligt spännande material räddas från masugnen eller de varphögar som tornade upp sig kring både små och stora gruvhål. Den intresserade och lite uppmärksamme gruvarbetaren kunde lätt tjäna en extra hacka på att lägga undan stenprover som någon förbipasserande geolog, mineralog eller samlare kunde tänkas köpa. De kunde dessutom skicka material med tåggods till Riksmuseet i huvudstaden, där intendent Nordenskiöld och assistent Lindström alltid var villiga att köpa nya och intressanta samlingsstuffer.  

Norr om Filipstad visade sig några av gruvorna innehålla en mycket speciell mineralogi, vilketa kom att bidra med nytt vetenskapligt material under Antons tid som gruvingenjör och bergmästare. Vintertid fanns alltid mer tid över för kemiska analyser och enklare kristallografiska undersökningar. Tillsammans med bergskonduktören och mineralogen-geologen Lars Johan Igelström uppmärksammade Anton den vetenskapliga världen på de högintressanta och komplexa mineralförekomster som åtföljde de manganmalmer som upptäcktes och började brytas under andra halvan av 1800-talet i främst Långban, Nordmark och Pajsberg. Åren 1883 och 1884 utvecklades faktiskt till en rent vetenskaplig kapplöpning mellan herrar Sjögren och Igelström. Det gällde fynden de fynd av helt nya okända vattenhaltiga mangan-arsenikmineral som hade upptäckts gjorts av en intresserad skrädarförman vid Östra Mossgruvan i norra delen av Nordmarks odalfält, Olof Backelin. Anton kunde i rollen som bergmästare och gruvingenjör odla nära kontakter med platschefer och disponenter och på så sätt få tillgång till aktuella nyfynd, medan den flitigt resande och skarpögde Lars Johan Igelström på plats vid gruvornas skrädplan eller skrädbord direkt kunde samla in eller via gruvarbetare och skrädarbasar för en billig penning förvärva prover. Det fanns alltid någon lokal arbetare med ett extra gott öga till de avvikande och lite udda mineralprov som då och då dök upp. 

Värmländska Bergsmannaföreningen grundades 1849 av grupp bruksägare, som i samband med Fastingsmarknaden i Kristinehamn årligen ville träffas, diskutera och umgås i största allmänhet. Mötena med Frans von Schéele i spetsen formaliserades omgående och årligen från 1853 kom föreningen att ge ut en tryckt redovisning av deras mötesförhandlingar, vilken med tiden blev en viktig kanal för att sprida framförallt tekniska, men även teoretiska, ämnen till de intresserade brukspatroner, gruvägare och ingenjörer, som hade sin verksamhet förlagd till östra Värmland och västra Västmanland. En sådan duglig kraft som Anton blev naturligtvis snabbt engagerad i föreningens interna arbete, först i redaktionen för årsskriften och från 1864 som dess ordförande, en post han kom att inneha fram till sin död 1893. 

I denna förening kom Hugo Tiberg att inträda som medlem 1874 och han blev direkt ledamot i redaktionskommittén och ganska snart även sekreterare under Antons ordförandeskap. Detta blev således den plats där dessa två smålänningar i förskingringen kom att mötas och diskutera många tankar och idéer om värmländskt bergsbruks framtid. Hugo hade efter sina elementarskolestudier i Kalmar liksom Anton tjugo år tidigare sökt sig till en teknisk utbildning vid en bergsskola – i Hugos fall Filipstads Bergsskola. Efter avslutade studier blev han direkt anställd som överstigare vid Persbergs gruvor av just Anton Sjögren, en plats han stannade på till i november 1874, då han endast 25 år gammal tillträdde som disponent och platschef i Långban för Långbans gruvaktiebolags verksamhet.  

Trots sin kortare tekniska utbildning och egentliga avsaknad av djupare teoretisk skolning, kom Hugo att gripa sig an en ännu bredare verksamhet än Anton. Som chef i Långban var han ansvarig för gruvdriften, hyttan och, bessemerverket, men även för skogs- och lantbruket kopplat till bolagets ägor. Hans med tiden allt vidare intressen och ständiga nyfiken nyfikenhet ledde in honom på bl.a. energiförbrukning, skogsbruksfrågor, botanik, arkeologi, fiskvård och geologi. 

Som ung, ivrig och nyutbildad gruvtekniker moderniserade Hugo den även i Långban ålderdomliga gruvdriften, efter ny kunskap och teknik. Han förstod tidigt att utnyttja de stora resurser av manganmalm som fanns, eller och som helt sonika dumpades på varphögarna. Små mängder s.k. Lukas Lindbergsmalm (hausmannitmalm – manganmalm) hade redan under 1840-talet sorterats ut som en begärlig tillsats till järnmalm, kalk och kol i de lokala masugnarna i östra Värmland. Med små resurser och delvis på egen bekostnad lät han bygga ett anrikningsverk för att tillgodogöra utvinna den rikare manganmalmen och han skaffade avsättning för den säljbara produkten vid glasbruk runt om i Sverige och även utomlands. Manganmalmen färgade glaset vackert brunt! Men även blåsningen av Bessemer-tackjärn kunde utnyttja manganmalmen som beskickningsmedel. Försäljningen gick bra och en permanent brytning av manganmalm kunde upprätthållas. Den till en början mycket skeptiska bolagsstyrelsen kom att ersätta Hugo för alla hans privata utlägg. Hugo hade visat styrelsen sin duglighet och kapacitet och kunde nu axla rollen fullt ut som disponent.  

Den mycket personalkrävande vaskprocessen för finkornig järnmalm, s.k. malmsylta, där vaskpojkar och vaskkvinnor handvaskade rent malmen, var även något som den idérike Hugo grubblade på att hitta tekniska lösningar för. Under 1883 startades ett av honom konstruerat maskinellt anriknings- eller snarare sovringsverk med bl.a. sättmaskiner där syltan, den finkrossade men mycket rika järnmalmen, passerade en rad olika skakande nätförsedda lådor, för en effektivare renvaskning av malmen. Detta var det första ”anrikningsverket” för blodstensmalm (hämatit), d.v.s. icke magnetisk separering, som konstruerats i Sverige. 

Under 1900-talets första år kom Hugo att intressera sig för bolagets skogar, framförallt för dess bonitet (skogsmarkens bördighet), tillväxt och föryngring. Gödsling av skog hade blivit ett aktuellt forskningsområde och nu gav sig Hugo in i detta med liv och lust. Utan någon egentlig teoretisk skolning i skogsbruk, men med en analytisk förmåga och avsaknad av förutfattade meningar, startade han en rad olika försök med olika ämnen för ett stort antal gödslingsytor på bolagets skogsmarker. Framförallt var det områden med dålig eller mycket långsam tillväxt som fick utgöra provytor. Han använde sig av brunsten (manganmalm), dolomit, kalksten, afterkalk, Thomasslagg, kompost, benmjöl m.m., för att se vad som lämpade sig bäst. Han var naturligtvis helt införstådd med att resultaten inte skulle synas under hans egen livstid, han och räknade med att dessa skulle kunna tillgodoräknas först efter 50 eller t.o.m. 100 år. 

Att odla fisk i dammanläggningar har gamla anor. Kineserna visste redan för 2 000 år sedan att hålla fisk i reglerade, konstgjorda vattendrag för matproduktion. Denna typ av fiskodling kom sedan över till Europa under sena sen medeltiden och under 1700-talet hade fiskodling etablerats även i södra Sverige, framförallt vid en del skånska slott och herrgårdar, där huvudsakligen karp och sutare kom att hållas i dammar, vallgravar och liknande vattendrag, ofta skapade av mänsklig hand. Carl von Linné omnämner detta sätt att odla fisk på i sin omtalade ”Sskånska resa”, men det verkar ha varit en kortare tid som detta varit på mode bland Skånes grevar och baroner. Under 1800-talet hade denna verksamhet helt och hållet försvunnit från Sverige. Under slutet av 1870-talet tog intresset för karpodling dock ny fart i Skåne på initiativ av godsägaren Carl Wendt på Gustafsborg, utanför Perstorp i norra Skåne. Att karpodling skulle etableras så långt norr ut som Långban i östra Värmland, var det nog få som trodde.  

Hugos intresse för fisk och fiske verkar vara något han burit med sig från barndomen. Hans arbete för att få upp intresset för och utöka lokalbefolkningens mathushåll med fiske visste inga gränser vad gäller uppslag till bl.a. nya fiskslag som kunde inplanteras i Hyttsjön och Långbanssjön, men även i de många mindre tjärnarna som fanns runt omkring. Gös, braxen, ål, gers, sutare, regnbågsforell m.m. inplanterades i stor mängd, men det var endast ål och gers som lyckades etablera ett livskraftigt bestånd under en längre tid. För gös och braxen konstaterade Hugo att sjövattnet oftast var för kallt. 

Inspirerad av Carl Wendts lyckade karpodlingar i Skåne började Hugo under 1880-talet med sina planer på att försöksvis odla karp i dammar på Långbansnäset, helt nära disponentbostaden. Omkring 150 meter nordväst om Nya schaktet, strax innanför nuvarande gränsen för naturreservatet Tibergs udde, fanns ett par mindre dalgångar som tidvis översvämmades och som lätt kunde utgrävas till dammar. Dammanläggningen blev klar 1883. Den södra övre dammen, som fick utgöra vinterdammen, blev 75 meter lång och 40 meter bred på största stället, medan sommardammen, den norra, blev 60 meter lång och som bredast 30 meter. Djupet i dammarna varierade mellan 1,5 till 3 meter. Eftersom dammarna var belägna ovanför Hyttsjöns vattenyta fick man pumpa in vattnet med en s.k. gruvkonst, vilken utgjordes av en stånggångsarm. Dammarna blev färdiga att tas i bruk 1884 och de första 200 ynglen, vägandes ca 30 gram styck, inköptes från Carl Wendt i Skåne och kunde sättas in på våren detta år. De kostade 10 tio öre styck och till det tillkom frakten som skedde i ett vattenfyllt träfat.  

Hugo gjorde under de följande åren noggranna noteringar om vattentemperatur, väder, vattenväxter, vattendjur, karpens föda, näring och slutligen även dammarnas produktionsförmåga. Men framförallt gjorde han noggranna iakttagelser om karpens lek och resultatet i form av yngelproduktion. I juli 1887 hade karparna uppnått en medelvikt av 935 gram, men först under våren 1889, då karparna var 6 sex år, kunde han för första gången iaktta att fisken lekte. Det var en ovanligt varm vår det året och samma sommar upptäcktes de första karpynglen. Totalt kunde ca 1500 yngel räknas och runt hälften av dem infångades och fördelades åt olika håll för utplantering i sjöar runt omkring. 

Dammarna rengjordes regelbundet på våren under alla åren 1884 till 1890 och eftersom vatten inpumpades från Hyttsjön hamnade ett antal lakar, mörtar och elritzor i dammarna. Hugo planterade även in tio sutare i juli 1888 och våren 1890 insatte han nio braxar. Med tiden fångades också kräftor i en av dammarna, vilket tyder på att även de reproducerat sig där.  

Hugo kunde i juli 1892, efter nio säsonger, summera försöket som mycket lyckat och konstatera att karpodling i Värmland var fullt möjligt. År 1912 säger han följande om karpdammarna; ”Af karpdammarne, som anlades 1884, är den ene sedan 2 år torrlagd och den andre sänkt. Under 27 år hafva massor af karp blifvit härifrån utplanterade, så att denna fiskart nu finnes i många vermländska vatten. Af mera praktisk betydelse är han icke. I Hyttsjön får man stundom se hela stim af stor karp stå i vattenbrynet och sola sig.” 

Om det än idag finns karp kvar i sjöarna runt Långban som kan härstamma från Hugo Tibergs odlingsförsök vet jag inte, men kanske någon av fiske intresserad Långbansbo vet mer om detta. 

Text: Jörgen Langhof

Utdrag ur Värmland Förr och Nu/ Värmlands Museums Årsbok 2015