Tillverkning i träkolshytta

Hyttanläggningen i Långban är av sent 1800-talssnitt och speglar den processtekniska utveckling som skedde vid tiden.

Masugnen togs i drift 1856 och är uppförd av Jonas Olsson. Masugnens nedre del är byggd i gråsten medan den övre delen är byggd i sinnersten. Ugnen höjdes både 1869 och 1873 så att den slutligen blev 14,4 meter hög. Ovanpå finns den s k kransen, den översta delen, där malm, kol och kalk fylldes på. Själva ugnspipan är murad i eldfast tegel. Masugnsdriften upphörde 1930, alternativt 1933, beroende på källa.  

Det smälta järnet och slaggen tappades vid utslagsbröstet i masugnens nedre del, i den s k rådstugan, som är den byggnad som omger masugnen. Rådstugan uppfördes samtidigt som masugnen och är byggd i putsad slaggflis. I anslutning till masugnen och rådstugan uppfördes ett labbi, hyttkammaren, i två våningar. Labbit var hyttarbetarnas personalrum där de kunde vila avskilt mellan arbetspassen. I bottenplanet fanns en liten spis och i rummet på ovanvåningen enkla britsar. Även labbit är uppfört i putsad slaggflis.  

Under masugnsprocessen tillfördes syre genom förvärmd blästerluft. Till en början användes vattendrivna träbälgar men 1842 inköptes den första blåsmaskinen till hyttan. Samma år införskaffades en varmapparat, i vilken blästerluften förvärmdes för att spara på kolet. När den nya rådstugan uppfördes vid 1850-talets mitt byggdes mot öster en särskild tillbyggnad för hyttans blåsmaskin (idag riven). 20 år senare tillkom ett nytt blåsmaskinhus i anslutning till det gamla, med plats för en blåsmaskin av senare modell. Denna byggnad revs på 1950-talet i samband med att blåsmaskinen flyttades till Lesjöfors där den ställdes upp intill gamla brukskontoret.   

Den första varmapparaten, liksom en senare från 1856, stod placerad på hyttkransen. 1874 installerades en ny varmapparat konstruerad av Gustav Ekman, ägaren till Lesjöfors AB. En särskild varmapparatsbyggnad uppfördes i ett plan på rådstugans södra vägg. Som bränsle användes masugnsgas.   

Genom att malmen rostades innan den hamnade i masugnen, avlägsnades vatten och olika föroreningar, och malmen blev mer lättkrossad. Rostningen skedde till en början i gropar på hyttbacken, vid bergsmännens kolhus och malmbodar. För en mer effektiv rostning tog Gustav Ekman 1847 initiativ till en gasrostugn invid masugnen, i vilken gas från masugnen utnyttjades som bränsle för att värma malmen. Denna ersattes knapp tio år senare av en ny rostugn, vilken i sin tur byttes ut 1874 mot en ugn av Ernst Westmans konstruktion. Byggnaden runt rostugnen uppfördes som ett stolpverk klädd med rödfärgad panel.   

Efter att malmen rostats fördes den till det intilliggande krosshuset. Krosshusets nuvarande utformning härrör från 1900-talets början, då ett nytt krosshus uppfördes som en stolpverkskonstruktion klädd med rödfärgad panel, för att inrymma en modern kross av typen Blake’s tuggare. I byggnaden fanns även bås för förvaring av malm.   

Tackjärnet som producerades i Långbanshyttan gick från mitten av 1800-talet till stor del till Lesjöfors bruk.  

Utdrag ur Värmland Förr och Nu / Värmlands Museums Årsbok 2015