Om Bergslagen

Bergslagen och Långban i tid och rum

Sveriges berggrund är ytterst rik på mineraler. Det har i generationer gett människor en möjlighet till försörjning i trakter långt från spannmålsbygder, stora städer och exporthamnar. I över tusen år har människor hämtat malm ur gruvor med hjälp av muskelkraft och tekniska hjälpmedel.

Nordöstra Värmland hör till de områden som koloniserades i takt med att efterfrågan på järn ökade från utländska och, i mindre grad, inhemska vapentillverkare. Bara i Bergslagen, den centrala gruvregionen i Mellansverige, har under de senaste 200 åren över 500 gruvor brutits, varav det stora flertalet järnmalmsgruvor.  

Värmland har inte lika rika tillgångar på brytningsvärda mineraler som andra delar av Bergslagen, men i trakterna av Filipstad har det funnits betydande gruvor. En fyndighet som var känd sedan medeltiden låg i Långban. Här upptogs brytningen i större skala under Nordiska kriget början av 1700-talet och pågick därefter under mer än två och ett halvt sekel. Efter nedläggningen har det framgått att berget i Långban rymmer en ovanligt stor mineralrikedom. Här har 270 olika mineraler identifierats, varav ett drygt dussin unika för Långban. Detta gör platsen till en av världens mest mineralrika.  

Vid första världskrigets utbrott svarade malmerna för 13 % av den svenska varuexportens totala värde. Gruvnäringen sysselsatte vid denna tid cirka 14 000 personer. Depressionen i början av 1920-talet ödelade fler än 200 gruvor, små och omoderna dagbrott och schakt som levt på övertid tack vare kriget.  

Åren före och under andra världskriget öppnades nya gruvor och brytningen steg åter. Den stora produktionsökningen kom efter krigsslutet och pågick fram till mitten av 1970-talet. Gruvorna blev samtidigt färre, större och försågs med avancerad teknik. Malmfältens gruvor i Norrbotten och Grängesberggruvan i Dalarna var under en tid landets största och ekonomiskt viktigaste gruvor. Små gruvor stängdes medan brytningen i de större gick allt djupare ner i bergen.  

I mitten av 1960-talet sysselsatte den svenska gruvnäringen nästan 20 000 personer. Allt färre arbetade under jord. Malmens vidareförädling, underhållet av utrustningen, kundkontakterna, administrationen och de geologiska spörsmålen fordrade ett ökat antal personer ovan jord.  

I Grängesberg, Dannemora, Kiruna, Malmberget, Boliden, Stråssa, Garpenberg, Långban, Falun och andra större gruvor bröts malm för en nationell och internationell kundkrets. Sverige var årtionden efter 1945 en ledande gruvnation i världen. På orter i det inre landet gav malmbrytningen en stabil folkmängd och ekonomiskt utrymme för ett välfärdsbygge.  

Stålkrisen från mitten av 1970-talet förändrade snabbt situationen. Efter att oljeproducenterna i två omgångar höjt priset på olja och företag i andra världsdelar inlett en brytning till avsevärt lägre kostnader sjönk lönsamheten för västeuropeisk järn- och stålindustri. Kvarvarande järnmalmsgruvor i Bergslagen stängdes. I mitten av 1960-talet fanns 28 järnmalmsgruvor i Bergslagen. Vid övergången till 1990-talet avvecklades de två sista, i Grängesberg och i Dannemora. Antalet direkt sysselsatta inom svensk gruvnäring minskade. Botten nåddes i början av 2000-talet då antalet arbetare och tjänstemän i Sveriges gruvor var drygt 4 000. Parallellt försvann en rad kringtjänster knutna till service, byggnation, transport och IT. Genom ett samarbete mellan storbolagen, staten och fackliga organisationer omstrukturerades gruv- och stålindustrin. Den överlevde i nedbantad form på ett fåtal orter i Bergslagen. Från början av 2000-talet steg sysselsättningen åter med den kraftiga ekonomiska tillväxten i Kina och Indien. Det blev aktuellt att åter öppna järnmalmsgruvor i Bergslagen. Den ekonomiska uppbromsning i Kina som sedan följt har under det senaste året har lett till att antalet prospekteringar minskat och att gruvdriften i bl.a. Pajala och Dannemora avvecklats. 

Sulfidmalmsgruvorna (zink, bly, koppar och svavel) klarade sig efter krisen på 1970-talet bättre än järnmalmsgruvorna. Produktionen steg från 1980-talet. Utöver zinkgruvorna i Västerbotten låg tre i eller i ytterkanten av Bergslagen (Garpenberg i södra Dalarna, den under 1980-talet upptagna Lovisagruvan i Västmanland samt Zinkgruvan i Askersundtrakten i Örebro län).   

En av många gruvor som avvecklades under 1970-talet var Långbangruvan. Den stängdes 1972 av ägaren Uddeholmsbolaget, ett par år före den internationella ekonomiska nedgången. Under gruvans första 150 år bröts järnmalm. På 1870-talet upptogs en brytning av manganmalm. Från mitten av 1950-talet fram till nedläggningen blev dolomitgruvans huvudprodukt.  

Det industrihistoriska kulturarvet – belastning eller tillgång?

Nedläggningarna av gruvor och stålverk skapade en känsla av övergivenhet och gav upphov till en identitetskris i Bergslagens kommuner. Tungt fysiskt arbete för män i riskfyllda miljöer värdesattes inte längre. Symbolerna för arbete och välstånd – de manifesta byggnaderna med rök och buller – revs eller lämnades att förfalla. Små och stora dagbrott fylldes med vatten, omgivna av sly och träd, farliga för kringströvande djur och människor. Den månghundraåriga gruvbrytningen är dock fullt synlig i Bergslagen genom övergivna gruvlavar, kross- och anrikningsverk, vidsträckta slambassänger och delvis använda verkstäder, bostäder, dammar, kanaler, affärer och samlingslokaler. Även växtligheten, dvs.  industrinaturen, bär gruvbrytningens spår. 

Delar av Bergslagen stängdes ner från mitten av 1970-talet. Över 40 procent av alla arbetstillfällen inom svensk gruvnäring försvann utan att ersättas av ett motsvarande antal nya. Den svenska staten sköt visserligen in närmare en halv miljard i stödinsatser i Bergslagen under 1980-talet och det tidiga 1990-talet. Det följdes av ännu större belopp från EU:s strukturfonder från mitten av 1990-talet. Men flyttlassen fortsatte att rulla mot växande tätorter. Befolkningen blev allt äldre och vårdkrävande vilket tärde på kommunernas ekonomi. Inte ens där driften fortsatte i gruvor och stålverk har befolkningstalen hållits uppe. Rationaliseringar och outsourcing har minskat den fasta arbetskraften. De som jobbar kvar har ofta valt att dag- eller veckopendla till arbetsplatserna. Privat och offentlig service har blivit lidande. 

Men det finns ljusglimtar som visar att det är möjligt att bryta eller hejda den nedåtgående spiralen. Det industriella kulturarvet har från 1980-talets början i Sverige använts, i likhet med på många andra platser i den gamla industrivärlden, i syfte att mobilisera invånarna, locka turister och nya företag att etablera sig. Spåren och berättelserna om seklers gruvbrytning och malmens vidareförädling i hyttor och hamrar liksom dess förutsättningar i form av mineraler, vatten, skog och yrkeskunnande ger hopp för framtiden.  

Bergslagen – lagbildningar och storföretag med en internationell marknad  

Begreppet Bergslagen härleds från de lagbildningar som under medeltiden bildades kring malmförande berg i syfte att organisera brytningen: laget vid berget. Tidiga sådana bergslag var bl.a. Norbergs, Noraskogs, Lindes, Lerbäcks (järn), Salas (silver) och Kopparbergslagens.  

Under perioden 1637-1857 var bergsbruket underställt en speciallagstiftning under ledning av Bergskollegiet. Den statliga myndigheten beviljade tillstånd, övervakade och utdömde straff. Sverige (och fram till 1809 Finland) var indelat i 11 (+1) bergmästardistrikt. Varje distrikt hade en bergmästare och ett antal tjänstemän.  Kontoren var lokaliserade till en ort i distriktet. I Bergslagen fanns sex distrikt. Huvudorten i Värmlands vidsträckta distrikt låg i Filipstad. 

Böndernas lagbildningar/korporationer svarade för brytningen och inom dessa fördelades turordningen i hyttan och smedjan liksom kostnaderna för att bygga och underhålla anläggningarna. Delägarna var bönder i byar vid malmförande berg. Dessa bergsmäns andelar i gruvor och hyttor svarade i storlek mot deras jordinnehav i byarna. När malmen skulle smältas i hyttorna anställde hyttlaget en yrkeslärd masmästare med hyttdrängar.  

Praktiskt taget alla bönder i Bergslagen var på ett eller annat vis involverade i arbetet med att få fram järnet, kopparen och silvret till kunder utanför Bergslagen och Sverige. Undersökningar visar att bondebefolkningen i mitten av 1700-talet kunde svara för mer än tre fjärdedelar av alla dagsverken vid ett normalstort järnbruk. Bergsbruket gav bondebefolkningen inkomster som säkrade deras försörjning i en region som fram till 1800-talets ”agrara revolution” hade små möjligheter att producera tillräckligt med spannmål till människor och hästar. Säd i stora mängder transporterades fram till 1830-talet från Mälardalen och Västsverige till gruvor, bruk och bondgårdar i Bergslagen.  

Industrialiseringen från mitten av 1800-talet upplöste efterhand den förindustriella organisationen, lagstiftningen och de samband som det äldre bergsbruket vilade på. Men det dröjde ända fram till 1970-talets strukturkris innan den definitivt bröt samman och gruv- och stålorter tömdes på arbetstillfällen och människor. Tidigare lokalt förankrade gruv- och stålföretag som överlevde krisåren övertogs av anonyma ägare. De nya företagsledarna flyttade huvudkontoren från Bergslagen och frigjorde sig från platsen. Det lokala engagemanget upphörde, på gott och ont. Kommunledningar, länsstyrelser och andra ortsföreträdare fick inte gehör för sina frågor hos bolagsledningarna.  

Det industriella kulturarvet som tillväxtfaktor

Ändå lever begreppet Bergslagen kvar, starkt förknippat med malmen, skogen och vattnet, men också med män i bullriga miljöer, kvinnor med tunga sysslor i hemmen, liksom bolagsnamn, företagsledare och ingenjörer, uppfinningar, arbetarrörelsens dominans samt klass- och könsgemenskapen. Efter krisen på 1970-talet fick begreppet en negativ klang. Namnet blev synonymt med en tillbakablickande region där bruksandan fråntagit människorna initiativförmågan, där utbildningsnivån var låg och som behövde stöd utifrån.  

Under senare tid har begreppet åter börjat få en mer positiv klang. Det förknippas nu med stora naturvärden och ett rikt industriarv som förmår locka friluftsmänniskor, kulturhistoriskt intresserade turister, urban explorers samt inflyttande av människor som vill bort från överbefolkade storstäder. Sedan slutet av 1970-talet, och intensifierat från början av 1990-talet, har en rad satsningar igångsatts för att stimulera kultur- och naturturismen. En sådan är det av fem länsstyrelser år 2006 sjösatta tioåriga programmet Bergslagssatsningen – kultur och turism som fokuserar på regionens industriella kulturarv som motor för tillväxt och välfärd. 14 Bergslagshistoriska centrum pekades tidigt ut, alla med möjligheter att bli förebilder för andra industriarvsmiljöer. Med nationella medel och EU-medel vill Bergslagssatsningen ge förutsättningar för företag och arbetstillfällen i Bergslagen. De kvarvarande industrimiljöerna och berättelserna från människor som bott och verkat på bl.a. gruvorter förväntas locka människor att söka sig till de profilerade industrihistoriska miljöerna och leda till nya företag, jobb och inflyttning.    

En av de 14 utvalda miljöerna är Långban med sin rikedom på olika mineral. Här upptäckte forskare för en tid sedan en ny mineral med namnet nadorit. Tidigare har den bara påträffats på ett par platser på jorden. Geologin, mineralerna och den fysiska gruvmiljön med dess historia har möjligheter att få turister, forskare och företag att söka sig till Långban inom ramen för det nätverk som etablerats i Bergslagen. Långban är genom geologin och gruvhistorien en unik plats

Text: Maths Isacson, professor i ekonomisk historia, Uppsala universitet  

Utdrag ur Värmland Förr och Nu/ Värmlands Museums Årsbok 2015 av Maths Isacson,  professor i ekonomisk historia, Uppsala universitet