Hur var det att arbeta i gruvan?

Arbetsförhållanden, löner och arbetsstyrka i Långban

Att vara gruvarbetare förr i tiden var ett mycket hårt och säkerligen många gånger också otacksamt arbete. Tänk bara att gå runt i den s.k. bröstvinden som användes på 1700-talet. Det måste ha varit både jobbigt och oerhört tråkigt. Dessutom hotade många faror nere i de mörka och fuktiga hålorna. Plötsligt kunde hela tillvaron förändras för gruvarbetaren och hans familj. Vi ska här göra några nedslag beträffande utvecklingen av arbetsförhållandena vid gruvorna. 

En intressant händelse att nämna är från bergstinget 1751. Då behandlades vid tinget ett stort mål om trätor, slagsmål och onykterhet vid gruvorna.  Borraren, det vill säga förmannen, blev varnad att förfara varsammare med gruvfolkets handgripliga agande och hellre ”med påle och trähäst” straffa de motvilliga. Om grövre brott inträffade borde de anges hos bergmästaren och gruvfogden. Åtskilliga gruvdrängar blev bötfällda, bland annat en som sagt sig vilja ”bortsvärja” hela gruvan. Straffet blev 20 daler silvermynt eller vid brist på medel sju par spö, tre slag av vardera paret. Den sistnämnda strafformen användes även långt senare vid gruvorna i rätt stor utsträckning. 

Vid 1783 års bergsting förordnades, att eftersom det tidigare fastställda vitet av en tunna malm för en gruvdrängs förfallolösa frånvaro visat sig otillräckligt för att förhindra oskick, så skulle vederbörande dessutom ”rida trähästen med ett lispunds (8,5 kg) tyngd på vardera foten”. Detta straff skulle gruvfogden i förekommande fall utföra på färsk gärning. 

Belysning

Talgljus var ännu långt in på 1800-talet den enda belysningen i gruvorna. Ett försök år 1825 med kopparlampor för beckolja utföll ej till belåtenhet. Ett par år senare anskaffades 2 000 stycken bloss från Brerevens gruvskog till ett pris av 2 skilling per styck, men ännu år 1859 fick arbetarna 1 skålpund (ca 0,4 kg) ljus på 8 dagsverken. I Persbergs gruvor användes under 1800-talets andra hälft beckolja som senare byttes ut mot gasolja och fotogen. Utvecklingen i Långban torde ha varit liknande den i Persberg. I början av 1900-talet kom sedan karbidlamporna som lös upp bra, men med nackdelen att om någon sprängde ett skut eller dylikt i närheten så blåste det ut lampan av lufttrycket och det blev kolmörkt! 

De elektriska pannlamporna provades i Persbergs gruvor år 1953 och de ansågs då vara bättre än karbidlamporna. Trots detta så tog det några år innan de blev allmänna vid gruvorna i Filipstads Bergslag. I ett företagsnämndsprotokoll från maj 1954 så framförde gruvarbetaren Sandberg från Nordmark önskemål om pannlampor. Platschefen Bernt Dellwik i Nordmark framhöll dock att detta var en så pass stor kostnadsfråga, att den endast kunde lösas genom särskilt anslag för ändamålet. Under andra hälften av 1950-talet får man dock räkna med att pannlampor blev allmänna vid UHB:s gruvor, inklusive Långban. Detta var ganska sent jämfört med många andra gruvor i Sverige. Redan år 1945 användes elektriska pannlampor till full belåtenhet vid Falu gruva. 

Enligt Per-Olof Viker så fanns det inte pannlampor när han började under jord i Långban 1956. Han trodde att det kom omkring 1958. Han kommer ihåg när han på 1950-talet rallade ut gråberg från Nya Schaktet till Storgruvans gamla arbetsrum på ca 55 m nivå: ”Några elektriska lampor hade vi inte än och någon belysning fanns inte i orterna på denna nivå. Vi ställde en karbidlampa vid Nya Schaktet och en vid Storgruvans arbetsrum där vi tömde vagnen. Avståndet mellan lamporna var nästan 100 m och där i mellan var det kolsvart. Enda vägledningen var vagnen vi sköt på.” 

Många av de äldre gruvarbetarna i Långban använde emellertid karbidlampor en bra bit in på 1960-talet, vilket var fallet med t.ex. bröderna Torsten och Harald Larsson, som aldrig kom att använda pannlampor. Sedan berodde det lite på var man jobbade också. De som jobbade där det var fast belysning, t.ex. vid sorteringsbandet på 245 m nivå, behövde bara ljus för att ta sig från schaktet till arbetsplatsen. Ingenjör Wirstam hävdar dock att han är helt säker på att det kom elektriska pannlampor till Långban innan han slutade 1944. Men det rörde sig möjligen om ett försök som aldrig ledde till att man började använda pannlampor i någon större utsträckning då. 

Fast elektrisk belysning i gruvan fanns på senare tid bland annat vid sorteringsbandet för dolomit på 245 m nivå, vid störtschakten (gallren) på 220 m nivå samt nära schaktet på en del av utfraktsnivåerna. 

Exakt vilket år hjälmar infördes är för tillfället obekant, men enligt Konrad Fall, (f.1922) som arbetade under jord i Långban 1938-43, så började man använda hjälm under hans tid i gruvan. 

Raster och sanitära förhållanden

I modern tid (åtminstone från 1940-talet och framåt) så åkte gruvarbetarna alltid upp ovan jord på matrasten och åt. Enligt Per-Olof Viker så fanns det dock förr en rastkoja under jord, och man kan därför kanske dra slutsatsen att man då åt sin matsäck nere i gruvan, men exakt var den låg är osäkert. Under rasterna så åt man sin mat i spelhusbyggnaden, där en s.k. gruvstuga med omklädningsrum och matrum fanns. Under 1960-talet var matrasten 30 min och arbetstiderna ungefär som omkring år 1930 (mer om detta längre fram). En liten kaffepaus ur medhavd termos brukade man ta sig under jord, där man för tillfället befann sig. 

Beträffande gruvstugan, där arbetarna åt mat och bytte om, så var den säkerligen tidsenlig när den byggdes i slutet av 1910-talet men allteftersom tiden gick blev den allt mer omodern. Så här skrev man i nr 5 av Gruvindustriarbetaren år 1947: ”De nuvarande personallokalerna, såsom matsalen, tvätt- och omklädningsrummen, är emellertid i ganska stort behov av en översyn och modernisering. I sitt nuvarande skick är de nämligen inte vidare trevliga och hygieniska. Disponenten erkänner också detta, då vi under en blixtvisit i lokalerna anmärker på förhållandet. Men det ska bli bättre, försäkrar han, och att man inte redan ordnat det litet hyggligare i detta avseende motiverar han med den rådande bristen på material.” 

Det dröjde dock ända till år 1958 innan gruvstugan renoverades och moderniserades. Enligt Per-Olov Viker så fick man nu duschar och riktiga toaletter samt även större klädskåp. Tidigare fanns endast tvättställ att vaska av sig den värsta smutsen i. Något solarium, eller kvartslampa, som började bli vanligt vid gruvorna på 1950-talet, fanns aldrig i Långban. Under jord fanns enklare dass på de större nivåerna. 

Arbetsstyrka

1828

År 1828 var arbetsstyrkan 66 personer vid Långbans gruvor. 

Storgruvan Collegiegruvan: 

Skjutare 11 

Spelmästare 10 

Rotmästare 11 

Konstvaktare 10 

Gruvdrängar 3030 

Summa: 3432 

Medelantalet sysselsatta arbetare per år under åren 1821 – 1830 var dock inte mindre än 155 stycken. Detta för att det tillkom ett stort antal kvinnor och barn för vaskning och plockning, huvudsakligen under den varmare årstiden. I dessa siffror ingår troligen även Gustavsgruvan. 

1890

I styrelsens berättelse över Grufve AB Långban för år 1890 står följande: ”Grufvedriften har under året varit uppehållen med en arbetsstyrka af 30 man på berget och in summa 70 ständige arbetare.” Med ”på berget” menas troligen de som sysslade med den egentliga gruvdriften, de övriga 40 arbetade antagligen med vaskning, skrädning och i anrikningsverken. I samma berättelse nämns också att arbetslönerna höjdes med 10 % jämfört med åren 1887–89. 

1927

Hösten 1927 sysselsattes vid Långbans gruvor följande antal arbetare: 

Under jord:

Skjutare och brytare 1 

Borrare 6–7  

Lastare 8 

Lokförare och insättare 2 

Spårläggare och brytare 2 

Gruvbyggare 1,5 

Pumpvaktare 1,5 22–23  

Ovan jord:

Mottagare 2 

Spelstyrare 2 

Skrädare 4 

Lastare 2,5 

Byggare och snickare 4,5 

Montör och hjälpare 217 

I verkstäderna: 

Borrsmed 1 

Klensmeder och drängar 3,5 

Verkstadsarbetare 5 

Snickare 5 

Kompressorskötare/reparatör 1,5 16 

I anrikningsverket: 17 – 22 (se kap. om anrikningen) 

Summa: 72 – 78 st   

Under jord arbetades omkring år 1930 i regel på ett borrar- och två lastarskift per dygn och ovan jord i ett skift. I anrikningsverket arbetades i regel treskift (endast två vid framställning av manganmalmsslig för glasbruksbehov). 

Ortdrivningen skedde på ackord och per ortsträckmeter betalades 40–50 kr. Ortdrivarna fick själva betala dynamit (2,15 kr/kg), stubin (45 öre/ring) och tändhattar (5 öre/st). De laddade och sköt även salvorna själva. Dessa priser avser år 1928. 

Arbetstiderna

Omkring år 1930

Under jord: 

Förmiddagsskift kl. 5.30–14.00 och eftermiddagsskift 14.00–22.30 med 45 minuters rast.  

Ovan jord: 

Måndag–fredag kl. 7–9, 9.30–13 och 14–17, lördagar kl. 7–13 med 30 minuters frukostrast. I anrikningsverket var tiderna kl. 6–14, 14–22, 22–6. 

Nettoarbetstiden var under jord 46,5 timmar i veckan och ovan jord 48 timmar. 

1950 

Sommaren 1950 sysselsattes vid Långbans gruvor följande antal arbetare: 

Under jord: 

Skjutare och brytare 1 

Borrare 6–7 

Lastare 4–5  

Lokförare och insättare 2 

Tappare 4 

Gruvbyggare 2 

Pumpvaktare 1 

Diamantborrare 1 21–23 

Ovan jord: 

Mottagare 3 

Spelstyrare 3 

Skrädare 6–7  

Lastare och tappare 2 

Byggare och snickare 6 

Montör och hjälpare 3 

Verkstadsarbetare och smeder 7 

Förrådsman 1 31–32 

I anrikningsverket: 14 (se kap. om anrikningen) 

Vid dolomitugnen: 

Infraktare 4 

Ugnspersonal 6 

Diversearbetare 212  

Summa: 78–81 st 

Arbetstiden 1950 var under jord 40 timmar och ovan jord 48 timmar i veckan. 

Arbetslöner

1950 

Beträffande arbetslönerna meddelas här några uppgifter ur ackordsprislistan av den 23 mars 1950. 

Ortdrivning: 

36 kr per sträckmeter i löst berg 

40 kr per sträckmeter i medelhårt berg 

48 kr per sträckmeter i hårt berg 

Dynamit betalades av ortdrivaren med 1,80 kr per kg, stubin med 40 öre per ring och tändhattar med 5 öre per styck.  

Borrmeterpris: 

38 öre i dolomit och hausmannit med knämatningsmaskin 

54 öre i dolomit och hausmannit med övriga maskiner 

68 öre i medelhårt berg 

82 öre i hårt berg 

112 öre i hård, kvartsig blodsten och hårdaste flinta 

132 öre i hårdaste blodsten, järnkisel och kvarts 

Lastning från sula: 

84 öre per ton för berg från malmrum, dito för dolomit och från gråbergsorter 

100 öre per ton för lastning i tunna 

Maskinlastning: 

30 öre per ton från berghög i stross 

40 öre per ton från ort och liknande skrapberg 

Gruvbyggare 2,25 kr/tim 

Lokförare 14,70 kr/skift 

Pumpvaktare 330 kr/månad, varannan söndag fri 

Anrikningen: 

Krossare: 21 öre/ton berg, som han själv krossade 

Skiftbasar: 105 öre/tim + 20 öre per ton berg på eget skift 

Bordskötare: 100 öre/tim + 20 öre per ton berg på eget skift 

Timpenningar: 

Snickare, smeder, verkstadsarbetare: 1,65 kr/tim 

(även dessa hade dock ackordpriser på en stor del av sitt arbete) 

Verktygsslitage: 

Gruvbyggare: 60 kr per år vid full uppsättning 

Byggnadsarbetare: 50 kr per år vid full uppsättning 

Några fria naturaförmåner hade inte arbetarna, men däremot låg de hyror som förvaltningen debiterade, något under de i orten gällande. Omkring 80 procent av arbetarna bodde i gruvbolagets bostäder. Alla arbetare hade fri läkarvård. 

1961

Vid 1961 års slut var antalet anställda 50 personer. Av dessa var 46 arbetare, två var tjänstemän och två var förmän. Antalet underjordsarbetare uppgick till 16 stycken och av dessa var endast tre stycken under 40 år. Medelåldern för underjordsarbetarna var så hög som 51 år. Att arbetsstyrkan minskat med omkring 30 personer sedan år 1950, berodde främst på att brytning och anrikning av järn- och manganmalm upphört. 

Lagackord infördes 1968

Tidigare var som sagt ackordet huvudsakligen individuellt, men 1968 testades s.k. lagackord vid Långbans gruvor. I handlingar i Nordmarks Gruvmuseum (infoblad för UHB gruvrörelsen) kan man läsa följande: 

”Från och med tredje avlöningsperioden 1968 infördes ett lagackord för all personal – under och ovan jord – knuten till dolomitbrytningen i Långban. Grundersättningen utgöres av timlön, som för olika arbeten ligger mellan 68 – 80 % av hela betalningen. Ovanpå timlönen utgår en premie, som växer allteftersom antalet producerade ton under en avlöningsperiod per lagets samtliga utförda arbetstimmar ökar. Detta innebär att de anställda kan höja sin förtjänst på två vägar 1) genom ökad produktion per arbetsdag och 2) genom att minska behovet av folk. Möjligheterna i Långban att gå väg 1) begränsas av bland annat spelets kapacitet. Väg 2) ligger däremot gynnsammare till genom att Gåsgruvan i stort kunnat ta emot den personal, som kunnat sparas i Långban, antingen det gällt korta eller långa perioder. Jämfört med tidigare traditionell betalning huvudsakligen med individuella ackord har lagackordet uppenbarligen verkat mer effektstimulerande. Arbetseffekten eller produktiviteten har ökat med 41 % jämfört med föregående år! Som ett resultat härav har förtjänsläget, som tidigare legat bland de lägsta i Mellansvenska Gruvförbundets statistik, stigit till normalläge, och samtidigt har lönekostnaden per ton produkt sjunkit!” 

Troligen var detta system i drift fram till gruvans nedläggning. 

1971

Den 20 augusti 1971 var följande personer anställda vid Långbans gruvor. Arbetsstyrkan hade jämfört med år 1961 nästan halverats. 

Anställningstid  

Namn, Ålder år 1972,  antal år som anställd  

Henry Johansson, verkmästare 58                           20  

  

Gruvan under jord: 

Bertil Berggren, tappning/lastning 66                     19 

Bengt Bjur, tappning/lastning 43                             19 

Bertil Björsson, tappning/lastning 61                      20 

John Eriksson, lagbas/skjutare 61                            45 

Henry Nord, maskinlastning 59                                26 

Gunde Nord, borrning 29                                            11 

Herbert Sachs, borrning 45                                        26 

Per-Olof Viker, borrning 34                                       20 

Einar Öst, tappning 59                                                22 

Jonny Öst, tappning/lastning 35                              21 

  

Dolomitverk: 

Helmer Badh, brännare 62                                        27 

Herbert Dahlgren, brännare 38                                23 

Sigfrid Dahlgren, brännare 57                                  40 

Olof Olsson, krossare 51                                             27  

Filip Sunesson, brännare 62                                      19 

Oskar Ström, brännare 54                                            5 

Ruben Toffe, brännare/finmalning 46                    30 

Sven Larsson, smed/brännare/rep 39                     23  

Torsten Malmström, infrakt/krossare 67               46 

Övriga:

Karl Alm, spelstyrare 59                                              19 

Henry Larsson, mottagare 47                                     27 

Sven Höjd, utlastning 48                                             31 

Einar Salomonsson, mek + rep 59                            43 

Aron Nord, snickare 65                                                22 

Mats Fagrell, elektriker 44                                          27  

Bertil Lithander, målare 67                                         27 

  

Åldersfördelning 1972: 

63 år eller mer 4 st 

60–62, 4 st 

55–59,  5 st 

50–54,  2 st 

45–49, 4 st 

40–44,  2 st 

35–39, 3 st 

30–34, 1 st 

Yngre än 30 år, 1 st 

Summa: 26 st 

Som synes var medelåldern vid Långbans gruvor väldigt hög vid nedläggningen. 

I mitten av november 1972 var läget följande för de före detta anställda vid Långbans gruvor. Fem stycken hade fått jobb vid Persbergs gruvor: Henry Johansson, Einar Salomonsson, Mats Fagrell, Oskar Ström och Helmer Badh. Tio hade fått jobb vid Lesjöfors AB: Gunde Nord, Herbert Sachs, Jonny Öst, Herbert och Sigfrid Dahlgren, Henry Larsson, Sven Höjd, Sven Larsson, Olof Olsson och Filip Sunesson. Per-Olof Viker började på Hällefors bruk. Två man var ännu kvar vid gruvan i Långban, sysselsatta med de sista efterarbetena. Dessa var John Eriksson och Aron Nord. En stämplade (Ruben Toffe) och två var sysselsatta med AMS-jobb (Bengt Bjur och Bertil Björsson). Resten hade pensionerats alternativt förtidspensionerats.  

Övrigt 

• Under de sista åren installerades telefon i gruvan, så att man vid behov kunde ringa till spelstyraren ovan jord (enligt B. Berggren 1993). Troligen fanns det telefon på 220, 245 och 280 m nivå, eller på någon/några av dessa nivåer. 
• Omkring år 1970 gjordes mätningar av radonhalten i gruvorna, som dock visade mycket låga värden. 
• Någon bergförstärkning förekom nästan inte alls i gruvan. Enligt Viker och Nord så var det i allmänhet mycket bra berg. Möjligen fanns det några få bultförstärkningar, men någon nätning eller betongsprutning förekom aldrig. Kom man in i något dåligt parti de sista åren, så struntade man helt enkelt i detta och bröt på ett annat ställe – dolomit fanns i överflöd. Enligt Bergwall så fanns dock ett parti i Englandsorten på 165 m nivå som förstärkts med bockar, då det var lite lossnigt där. Bockarna sattes in med ca 1 m mellanrum och mellan dessa och taket sattes grova plank. Arbetet utfördes redan år 1918. 

• De sista åren förekom tvåskift under jord endast vid vissa perioder och för vissa jobb. Berguppfordringen och tappningen på 280 m avvägning gick dock ofta på tvåskift (Viker). 
• Temperaturen i gruvan låg på 8 – 10 plusgrader, men det var väldigt dragigt på många ställen. Några problem med isbildningar under jord hade man inte i modern tid. På nivåerna högre upp fanns det dock antagligen en del (Viker). 
• Fladdermöss förekom ganska ofta nere i gruvan och åtminstone ned till 150 meters nivå. De brukade sitta med bakändan av kroppen i gamla borrhål (Viker). 

Text: Jan Kruse

Utdrag ur Historien om Långbans gruvor (2010)