Gruvbrytning i Långban
Långbans gruvor genom tiderna
Långbans gruvfält ligger mellan sjöarna Hyttsjön och Långbanssjön norr om Filipstad, med fältets centrala delar knappt 200 meter söder om Långbans hytta. Här bröts järn- och manganmalm samt dolomit.
Järn- och manganmalmerna uppträdde nästan alltid tillsammans i en och samma malmkropp. Järnmalmen bestod till omkring tre fjärdedelar av kvartsig blodsten, i malmernas utkanter ofta delvis av grovkristallin svartmalm. Den utskrädda malmen höll omkring 60 % järn. Manganmalmen förekom i mindre utsträckning än järnmalmen och utgjordes av hausmannit och braunit eller en blandning av dessa båda mineral. De centrala delarna av en större manganmalmsstock utgjordes nästan alltid av braunit, med hausmannit som ett yttre hölje. De rikaste manganmalmerna i Långban höll omkring 40 % mangan. Manganmalmen var ekonomiskt sett Långbans gruvors mest värdefulla produkt. Redan några år efter manganbrytningens start på 1870-talet betraktades järnmalmen mer eller mindre som en biprodukt.
I närheten av Långban finns ett flertal mindre gruvfält, som aldrig fått större betydelse. Dessa lades ned vid sekelskiftet 1900 eller tidigare. Omkring 500 meter norr om Långbanshyttan ligger Gustavsgruvorna, som var relativt betydelsefulla. De lades ned 1923 efter att framför allt järnmalm brutits här.
1500-talet
När Långbans gruvfält för första gången upptogs för brytning är okänt, men man vet att omkring 1550 uppfördes en hytta i Långban för att utvinna järnet i malmen. Troligen var fyndigheterna vid Långban anledningen till hyttans uppförande och man kan därför anta att gruvorna åtminstone i någon utsträckning bearbetades i mitten på 1500-talet. Någon större verksamhet blev det dock aldrig i gruvorna under detta århundrade.
1600-talet
Under 1600-talet anlades två stångjärnshammare i anslutning till hyttan; den övre uppfördes 1632 och den nedre cirka 1650. Den ena hammaren brann ner 1710 och återuppfördes inte. Den sista hammaren var i drift fram till 1808.
I 1667 års relation av bergsfogden Anders Malm omnämns ”det stora malmstrecket, som skjuter sig neder under sjön Långban”. 1686 uppges däremot att Långbanshyttan tog sin malm från Persberg, varför gruvorna då tydligen inte bearbetades.
1700-talet
Först 1711 påbörjades den period med brytning, som kom att fortsätta ända fram till gruvornas slutliga nedläggning 1972. Den gruva som nu upptogs var säkerligen Storgruvan, som ligger strax väster om landsvägen genom Långban. Redan år 1716 var den drygt 20 meter djup och knappt 30 meter bred. I mitten av 1720-talet upptogs troligen också den gruva som senare kallades för Collegiegruvan, vilken tidigare brutits. Arbetet i Collegiegruvan blev dock inte långvarigt, då de många delägarna i gruvan bara efter några år blev oense om gruvans skötsel.
År 1755 stod en stånggång till Storgruvan klar. Hjulet var beläget nedanför hammarsmedjan cirka 220 meter från gruvan. I slutet av 1760-talet sköttes även Collegiegruvans länshållning med en arm från Storgruvekonsten. Strax söder om Storgruvan sänktes i början av 1770-talet Bjelkes schakt.
1787 byggdes i Storgruvan en lutande bro från dagen ned till en hästvandring på drygt 30 meters djup. Hästarna kunde nu dagligen gå upp och ner i gruvan och deras livslängd ökade betydligt. Innan denna anordning förbrukades ungefär en häst om året i Storgruvan.
1800-talet
I början av 1800-talet var det ganska illa ställt med gruvdriften i Långban, då gruvornas malmfyndigheter stadigt minskade. I Collegiegruvan fann man dock år 1808 ansenliga mängder malm, vilket räddade upp situationen. I slutet av 1810-talet stod en för den här tiden ovanlig konstruktion klar, nämligen en rälsväg, på vilken man från Bjelkes schakt fraktade gråberg ner till Långbanssjön. År 1828 arbetade 66 personer i Storgruvan och Collegiegruvan.
Redan 1866 gjordes försök med maskinborrning och stånggången fick bli drivkälla för kompressorn, som var installerad i bottnen på Bjelkes schakt. Projektet visade sig dock vara för dyrt, precis som vid Persbergs gruvor några år tidigare, varför det lades på is.
I början av 1870-talet började Nya schaktet drivas, vilket längre fram blev huvudschakt för hela gruvfältet. I mitten av 1870-talet inleddes på inrådan av dåvarande disponenten H. V. Tiberg också en mer rationell drift för att bryta manganmalmen.. Ett anrikningsverk för denna malm byggdes redan 1880. Tre år senare stod här även Sveriges första sovringsverk för järnmalm färdigt.
År 1873 anlades ett bessemerverk i Långban för framställning av stål i stor skala. Verksamheten här blev emellertid inte särskilt framgångsrik, varför verket lades 12 år senare.
I början av 1890-talet startade brytningen av dolomit och 1895 började man använda dynamit i Långbans gruvor.
1900-talet
År 1897 påträffades en så kallad förkastningsspricka på 150 meters djup, vilken vållade gruvan stora bekymmer under ett flertal år på grund av den starka vattenföringen i sprickan. Till en början steg vattennivån endast måttligt. Nya vattenproblem uppstod dock då en ort år 1907 påbörjats på 186 meters djup, gruvans då djupaste punkt. När undersökningsorten drivits 25 meter anträffades en horisontell spricka med så stort vattenflöde, att tillrinningen i fältet ökade med cirka 50 %. Pumparna i gruvan var nu hårt belastade. Vid sprängning i en ort från Bjelkes schakt på 200 meters avvägning i juli år 1910 ökade återigen vattenflödet drastiskt. På endast två månader hade vattennivån stigit 58 meter. År 1914 kunde man till slut med hjälp av elektrisk energi och moderna centrifugalpumpar länsa den vattenfyllda gruvan. Maskinborrning infördes också detta år. Till detta användes en Atlas luftkompressor i maskinhuset vid Lokaschaktet.
En hiss för persontrafik ned till 150 meter avvägning insattes i Lokaschaktet år 1908. Långbansfältet var relativt sent ute med denna tid- och kraftbesparande anordning.
År 1918 härjade en svår eldsvåda över gruvfältet och bland annat förstördes de båda anrikningsverken. Två år senare färdigställdes en ny lave med skrädhus vid Nya schaktet. Förutom några mindre förändringar är det den anläggning som fortfarande står kvar vid schaktet. En ny brand härjade 1924, då det nya anrikningsverket efter bara några månaders drift återigen förstördes. Redan i oktober stod dock ett nytt verk klart. I mitten av 1920-talet arbetade cirka 70 personer vid Långbans gruvor och anrikningsverk.
År 1930 lades hyttan ned i Långban. Förutom två masugnar vid Nykroppa Järnverk var det den sista hyttan i Filipstads Bergslag.
År 1942 började ett blindschakt sänkas i undersökningssyfte från orten Abessinien på 280 meter ned till 369 meters avvägning. Detta kom att bli den djupaste punkten i gruvan och schaktet ligger under Hyttsjön. Några större fyndigheter påträffades dock inte med blindschaktet.
I mitten av 1940-talet gick den mesta järnmalmen till Nykroppa järnverk, men en del blodstensslig skickades även till olika glasbruk. Manganmalmen gick vid denna tid dels till Hagfors för framställning av ferromangan och dels till glasbruk och elektrodfabriker. År 1945 byggdes också en ny trälave över Bjelkes schakt (idag riven) för uppfordring av dolomit. I slutet av 40-talet började man också med maskinlastning och 1947 skedde prov med hårdmetallborr, som senare blev helt allenarådande i alla gruvor.
I närheten av anrikningsverket uppfördes 1949-50 en dolomitförbränningsugn, vilken snart följdes av ytterligare en. Den brända dolomiten gick i första hand till olika stålverk. Den obrända dolomiten i pulverform fick även andra köpare än glasbruken. Dolomiten var ett utmärkt jordförbättringsmedel och magnesiumhalten var särskilt gynnsam för växtligheten.
Under andra hälften av 1950-talet lades brytningen av järn- och manganmalm ned då tillgångarna var slut. I fortsättningen bröts endast dolomit. Vid halvårsskiftet 1972 lades gruvan i Långban ned eftersom man under en tid haft problem med att avsätta dolomiten.
Text: Jan Kruse
Utdrag ur Värmland Förr och Nu / Värmlands Museums Årsbok 2015.