Bondestenåldern

Neolitikum, 3800-1800 f Kr

• Tidig neolitikum (3800-3300 f Kr)
• Mellanneolitikum (3300-2300 f Kr)
• Senneolitikum (2300-1800 f Kr)

Tidsperioden mellan omkring 3800–1800 f Kr kallas neolitikum (bondestenåldern). I Värmland är tidsperioden främst representerad genom en rad lösfynd av redskap där olika slags yxor är vanliga. Yxorna finns både i flinta och i en rad andra bergarter.

Neolitiska föremål

I början av neolitikum kulminerade den pågående värmeperioden. Då var jordens medeltemperatur 2–3 grader varmare än idag. Från denna del av neolitikum, tidig neolitikum, består större delen av de fynd som hittills påträffats i Värmland av så kallade tunnackiga yxor. Sammanlagt har man hittat omkring 270 sådana yxor i Värmland. Yxor som dessa har främst hittats i de centrala och västra delarna av landskapet. Särskilt vanliga är fynden i trakterna kring Arvika och Säffle, där närmare 45% av alla tunnackiga yxor i länet hittats. De nordligaste fynden kommer från Lekvattnet och Vitsand i Torsby kommun. Tunnackiga yxor av olika slags bergarter dominerar i det värmländska materialet då 30% av yxorna är tillverkade av flinta.

En del av de tunnackiga yxorna tillhör säkert också nästa period, mellan neolitikum. Annars är det andra yxtyper som främst kopplas till denna period. En sådan yxtyp utgörs av så kallade tjocknackiga yxor. Sammanlagt har 200 sådana yxor påträffats i Värmland och cirka 50% av dem är tillverkade av flinta. Yxorna förekommer i princip i samma områden som de tunnackiga yxorna. Andra yxor från denna del av stenåldern utgörs av dubbeleggade yxor och så kallade båtyxor. De förstnämnda är mycket ovanliga och bland de få som hittats kan nämnas fynd från Ekshärad och Lungsund. Båtyxorna är också ovanliga och föreligger i ett drygt 50-tal exemplar. Knappt hälften av dessa utgörs dessutom av fragment av yxorna. Fynden är mycket spridda men skiljer sig också från andra yxor genom att vara hittade så långt norrut som i Sysslebäck i Klarälvdalen. Trots sin relativt stora spridning i landskapet är huvuddelen av båtyxorna påträffade i östra eller centrala delarna av landskapet och är inte lika vanliga i väst eller sydväst.

Den vanligaste yxtypen från neolitikum utgörs av så kallade skafthålsyxor från senneolitikum eller äldre bronsålder. I Värmland har över 1200 skafthålsyxor påträffats. Skafthålsyxorna utgör nästan 80% av de föremål vi känner till från senneolitikum. Yxorna har påträffats i flera olika sammanhang, i såväl gravar som på boplatser eller i mossar. Samtida med skafthålsyxorna är föremål av flinta såsom dolkar, spjutspetsar och skäror. De senneolitiska fynden förekommer i delvis andra områden än föremålen från tidig- och mellanneolitikum, vilket skulle kunna betyda att en expansion av bebyggelsen ägt rum vid denna tid. Detta till trots kommer cirka 55% av alla senneolitiska fynd från nuvarande Säffle, Arvika och Årjängs kommuner.

En lite annorlunda föremålskategori med trolig datering till neolitikum är de cirka 30 föremål av skiffer som vi känner till från Värmland. Till största delen består föremålen av spjutspetsar eller pilspetsar, även om några andra föremålstyper är kända. Skifferföremålen tyder på kontakter norrut, men de förekommer i såväl norra Värmland som så långt söderut som södra Värmlandsnäs.

Boplatserna

Från neolitikum har vi än så länge få undersökta boplatser. En sådan boplats är den vid Mellerudstorp som delundersöktes 1972. Vid undersökningen påträffades bland annat tre härdar, medan det magra fyndmaterialet bestod av en pilspets, en skrapa, lite keramik och enstaka avslag.  Boplatsens datering är något oklar, men fyndmaterialet har en karaktär som indikerar en datering till senneolitikum.

En annan undersökt boplats är den på den lilla ön Hästholmen i sjön Foxen/Stora Le. På boplatsen påträffade man, förutom avslag och föremål av flinta, bland annat dekorerad keramik och brända djurben från bäver, älg och fisk såsom gädda och abborre. Benen från älg har kunnat dateras till omkring 3500–3000 f Kr. Den påträffade keramiken visar sig komma från minst nio olika kärl från den så kallade Trattbägarkulturen. Fynd av sådan keramik är ovanliga i Värmland och är bara kända från ytterligare några platser i länet, bland annat från Bryngelsbyn i Töcksmark nära gränsen mot Norge och från Dikartorp i utkanten av Kil.

Rester av en neolitisk boplats påträffades också på platsen för Karlstads flygplats när arkeologiska undersökningar utfördes där 1994–1995. Bland fynden fanns keramik av Trattbägarkaraktär, en pilspets och två yxor, den ena en så kallad tunnackig yxa av bergart. En mindre neolitisk boplats påträffades också vid en undersökning utanför Sunnemo 2008. Boplatsen, som bland annat innehöll en härd, har kunnat dateras till mellan 3500 och 3100 f Kr.

Många boplatser uppvisar också dateringar från flera tidsperioder. Ett exempel på detta är en stor boplats vid Dikartorp i utkanten av Kil. Vid undersökningar 2022 påträffades ett fyndmaterial som till sin karaktär är neolitisk. Bland fynden kan särskilt nämnas så kallad Trattbägarkeramik och flinta. Keramikfragmenten kommer från mer än 20 olika kärl och kan dateras till perioden 3900–3800 f Kr, den äldsta keramik som påträffats hittills i Värmland. C14-dateringar från platsen visar dock att den även bebotts under förromersk- och romersk järnålder. Ett liknande fenomen syns i den boplats som undersöktes nära Sundsbyn i Västra Fågelvik sommaren 2023. De fynd som gick att datera utifrån form och teknik, daterade boplatsen till perioden mellan 3300–2800 f Kr. C14-dateringar från en härd och en kokgrop visade också att platsen bebotts tidigare än så, redan omkring 3700–3600 f Kr, men även betydligt senare, nämligen cirka 360–170 f Kr.

Tecken på neolitiska boplatser finns även från Avelsäter i Tveta och Sucka i Blomskog där enstaka anläggningar kunnat dateras till tidsperioden. I det första fallet till perioden 2630–2470 f Kr, medan en anläggning i Sucka daterats till övergången mellan senneolitikum och äldre bronsåldern.

En boplats som existerat från stenålderns slut och in i yngre bronsåldern har legat vid Fläskerud på Värmlandsnäs. Boplatsens äldsta delar kunde uppvisa kokgropar och ett antal stolphål. Vedartsprover från platsen visar att det växte al, björk, ek, tall och hassel nära boplatsen. Fynd av hasselnötsskal, liksom naket korn och bröd-/kubbvete, visar även något av vad man livnärde sig av. Bland fynden kan nämnas två pilspetsar med urnupen bas av flinta.

Delvis samtida med boplatsen vid Fläskerud är en boplats på Lurö i Vänern. Vid arkeologiska undersökningar 2021och 2022 framkom delar efter flera huslämningar som legat invid varandra. Boplatsen, som kunde uppvisa ett stort fyndmaterial, främst bestående av avslag och redskap av kvarts men också av flinta, har kunnat dateras till perioden mellan 2137 och 1740 f Kr. Bland flintföremålen kan nämnas en pilspets och fragment av en dolk med fyrsidigt skaft. På boplatsen har också en människograv i form av en urnebegravning med brända ben påträffats. Graven som innehöll de brända benen efter en vuxen individ är samtida med boplatsen och den äldsta i sitt slag i Värmland.

Trots att tidsperioden kallas neolitikum har vi ännu så länge liten kunskap om vad man odlade och när man började odla i Värmland. Från trakterna kring Lennartsfors i Årjängs kommun har vi via pollendiagram de äldsta beläggen för människans påverkan på sin omgivning. Från tiden mellan 3000–2700 f Kr har vi de äldsta tecknen på kulturpåverkan men spåren är svaga. En mer drastisk ökning skedde mellan 2400–1600 f Kr, det vill säga i slutet av mellanneolitikum och genom hela senneolitikum.

Även om man började odla jorden under neolitikum finns många tecken som tyder på att man inte bara livnärt sig på detta sätt. I alla fall gäller detta delar av Värmland. Från strandboplatser i skogsmarker i bland annat Glaskogen, Långserud och från Gåsborn, finns fynd som kan dateras till senneolitikum. Dessa fynd visar att man åtminstone delvis fortsatt att leva på samma sätt som under mesolitikum, eller utnyttjat samma typ av boplatser. Fynden från strandboplatserna består bland annat av skafthålsyxor och pilspetsar med urnupen bas.

Gravarna

Från den senare delen av stenåldern, senneolitikum, finns de äldsta synliga gravarna vi känner till i Värmland. Dessa kallas hällkistor och består av kistor byggda av stenhällar. Hällkistorna finns bara i den sydvästra delen av Värmland, i Arvika, Grums, Säffle och Årjängs kommuner. En hällkista finns dessutom på Alsternäset strax öster om Karlstad. Som gravform brukar man betrakta hällkistorna som kollektiva, det vill säga att fler än en har begravts i samma grav. De få undersökningar som utförts i Värmland tycks bekräfta detta.

Hällmålningar

Från neolitikum härrör sannolikt de hällmålningar som påträffats i södra delarna av Årjängs kommun. I dagsläget är fem kända, men det finns uppgifter om att det skall ha funnits ytterligare en som idag är förstörd. På tre av målningarna återfinns djurmotiv, bland annat älgar och en hjort. På de andra hällmålningarna är det främst människor som avbildas. Hällmålningarna är placerade på lodräta klippväggar som stupar ner i vattnet.

Arkeolog Hans Olsson, uppdaterad 2025-03-14.