Fyra porträtt
Bror Forslund
Det var för ungefär 30 år sedan som Bror Forslund från Kungsbacka och hans dotter stötte på en björk under en skogspromenad.
– Vet du vad den här barken heter? frågade Bror sin dotter. – Nej, svarade hon. – Näver, utav det kan man göra mycket, sa Bror. – Vadå för något? frågade dottern nyfiket.
Efter skogsbesöket bar det iväg till närmsta bibliotek för att låna en bok om näverslöjd och på den vägen är det. Bror har fortsatt med näverslöjd, men också parallellt arbetat med andra slöjdtekniker, som att tälja i färskt trä och karvsnitt.
– Jag vill ju veta vad det är jag sysslar med. Jag vill ju förstå nävern.
Bror har allt mer kommit att rikta sin produktion av näverslöjd mot Japan. Via två personer som är bosatta i Japan och som själva driver slöjd- och hantverksbutiker, säljer han sina produkter. På senare tid har han även själv rest till Japan för att hålla kurser och ställa ut sin näverslöjd.
– Det verkar som att vi har mycket gemensamt med Japan. Vi har rätt enkla former som regel och det är ungefär samma där borta.
Bror drivs av en stor nyfikenhet för näver som material och hur näverslöjden har utövas i andra länder. Från tampade burkar som är rikt dekorerade med pärlor och tagel från hästar, i Ryssland och Sibirien, till näverkanoterna som Nordamerikas indianer gjorde.
– När man går in och gräver lite i olika kulturer så ser man många olika sätt att jobba med näver. Näver finns ju på varenda björk i norra björkskogsregionen. Har du haft näver så nog sjutton har du använt det. Det är ett behov som har skapat detta, användningen av materialet och det får man liksom aldrig glömma.
Under sina resor i Japan besökte Bror staden Sapporo som ligger på den nordliga ön Hokkaido. Där finns det också björk vars näver lokalbefolkningen har använt sig av för att fläta med. Bror har sedan dess funderat på hur näverslöjden kan ha vandrat i världen.
– Det kanske inte är så konstigt; när man tänker efter för ser man på Hokkaido, du har en björk, du har i och för sig en annan björk än vad vi har här, men du har jobbat mycket med det och du har en närhet till Kamtjatka i Ryssland som också har björk och se, därifrån är det inte så himla långt över till Alaska. Nä, så det är kanske inte så himla konstigt om de jobbar på ungefär snarlika sätt.
Kjell Eriksson
Det var under slutet av 80-talet som Kjell Erikssons intresse för näver väcktes. Många gånger tänkte han att det skulle vara roligt att få pröva. En dag fick han chansen och kände direkt att näverslöjd var något han ville fortsätta med.
Under större delen av sitt yrkesverksamma liv arbetade Kjell som administratör inom landstinget. När han upptäckte näverslöjden fick han samtidigt uppleva hantverkets avkopplande effekter. Med näverslöjden fick Kjell möjlighet att leva ut, och han fick beröm för sina vackra och funktionella produkter.
Funktion är också något som är viktigt för Kjell och något av ett signum för hans slöjd. De produkter som han tillverkar ska vara användbara samtidigt som de ska hålla hög kvalité. Kjell har erhållit utmärkelsen, Utmärkt värmländsk slöjd.
– Jag vill att om jag gör saker och folk köper saker av mig eller får saker av mig, så ska de användas.
Trots att björken är ett av Sveriges vanligaste träd är det svårt att få tag på bra svensk näver idag. Kjell har lyckats komma runt detta problem genom att själv ta kontakt med olika skogsbolag och virkessäljare.
– Jag har ringt runt, i april månad, och försökt få napp den vägen. Berättat att jag håller på med näverslöjd och att jag vill få möjlighet att ta näver där dom tar ner skog. På det sättet så har jag kunnat få hjälp rätt mycket.
Kan problematiken kring tillgången på material vara en orsak till varför det i Sverige idag inte finns så många aktiva näverslöjdare? När Kjell varit ute på marknader så har det ändå kommit fram en och annan ungdom som gärna vill fråga och veta hur det går till. Bekymret, enligt Kjell, är nog att de inte vet vart de ska vända sig om man vill lära sig näverslöjd.
– Ja det är ju åtkomsten av näver som är en flaskhals, det är det verkligen. Fast det är ju ingen brist på näver – det är bara det att det är så svårt att komma över den. Är det någon som kan hitta på någon lösning för det så tror jag att det är ett viktigt steg.
Något som är vanligt bland slöjdare, och kanske särskilt bland näverslöjdare, är att de sitter ensamma. Men Kjell slöjdar gärna tillsammans med andra.
– För ett och ett halvt år sen så upptäckte jag att det finns en slöjdlokal i grannskapet. I den slöjdlokalen finns det ett antal pensionerade gubbar som jobbar med olika saker. De håller på med lite svepaskar, täljer och snickrar fågelholkar. Och jag håller på med min näver.
Astrid Andersson
Astrid Andersson från Forshaga är 82 år och har haft en lång relation till näverslöjden. Det var 1975 som hon var med på sin första näverslöjdskurs som hölls av näverslöjdaren Karin Lundholm. Astrid fick då lära sig hur hon skulle hantera materialet. Många korgar, burkar och flugsmällor har det blivit sedan dess.
Det är inte svårt att förstå hur mycket näverslöjden betyder för Astrid. Hon lyser upp som en sol när hon berättar hur hon gör sina handtagskorgar med förstärkta björkrotskanter, och om flugsmällorna som hon gör av remsor som blir över när hon rensar och skär till sin näver. Det är viktigt att ta tillvara på allt!
Astrid gör lite näverslöjd varje dag. För henne är det ett avkopplande moment och hon har en liten verkstad i källaren där hon förvarar sin näver och rensar den. Men det blir lätt att hela huset förvandlas till en enda stor verkstad. Astrids hantverksskicklighet och att näverslöjd är något av det roligaste hon vet avspeglar sig på hennes produkter. För även hon har fått utmärkelsen Utmärkt värmländsk slöjd. Att slöjden ska vara lustfylld är en viktig drivkraft för Astrid. För ett tag sedan fick Astrid en beställning på 40 flätade näverväskor om skulle visas som accessoarer på modevisningar ibland annat Paris. Men att göra så många väskor var inte riktigt lika roligt.
– Ja jag gjorde de där och sen sa jag upp mig. Det blir för mycket, och det blir inte roligt att bara göra en sak för då är ju nöjet borta. Så vill jag inte ha det.
Många som näverslöjdar har kanske ofta ett historiskt intresse och ser gärna sig själva som historieberättare eller som en länk bakåt i tiden. Men det är inget som Astrid går och funderar särskilt mycket på. När hon slöjdar är det här och nu som gäller.
– Får jag se ett fint näverflak då måste jag göra någonting av det! För jag tycker att det är så roligt! Men det är klart, tycker en inte att en sak är rolig då blir det inget bra heller.
Sara Malm
29-åriga Sara Malm siktar på en master i smyckeskonst på Högskolan för Design och Konsthantverk. Hon har tidigare arbetat som guldsmed. När hon klev in i smyckeskonstens värld så öppnades det nya möjligheter att arbeta med andra material, som till exempel näver.
Tillsammans med Sanna Lindholm genomförde Sara konstprojektet Näver – en undersökning av materialet. Syftet var att skapa ett samtal kring näver som material och hantverk idag. Vad har näverslöjden haft för status förr och vad betyder den för oss idag?
Projektet inleddes med inköp av 10 kg näver. Sedan åkte var och en till sin ateljé, för att undersöka materialet. I arbetet som smyckesdesigner utgår Sara ofta från föremål som är kopplade till kroppen. Det var hennes utgångspunkt även i detta projekt. Hon hämtade inspiration från sportens och idrottsklädernas estetik, med sina skarpa linjer och starka neonfärger. Hur skulle näverslöjd se ut om den sattes i ett idrottssammanhang? Resultatet blev ett par skor, en sport-bh och en väska.
Arbetet med projektet innebar en del research och att försöka förstå materialet genom att testa dess möjligheter och begränsningar. De besökte slöjdare och gjorde en studieresa till Finland.
Vi hade kontakt med en näverslöjdare som vi ville komma nära och ha ett samtal med, där vi inte ville vara dom här rebellerna utan vi ville ta del av kunskapen. Hur kan ett material vara så närvarande två generationer bort och så frånvarande i vår generation?
– Jag tror också att en kunskap som sitter i händerna är svår att förmedla i böcker eller på internet. Där måste det till ett möte mellan den äldre generationen och den unga. Hur ska vi få igång det mötet för att det inte ska bli som två världar som krockar? Det är ju ett arv som är viktig att föra vidare.
Mötet mellan generationsgränserna är något som Sara hoppas mycket på. Ett ömsesidigt möte. Båda parter kan dela med sig av sina kunskaper. Hon berättar att många av hennes klasskompisar har ett intresse av att lära sig nya tekniker och hantverkstraditioner. Men att det är svårt att hitta människor som innehar kunskapen. Det finns ingen naturlig mötesplats idag.
– Jag kan ju se något viktigt i det här med till exempel scrapbooking eller folk som har stickcafé. Där börjar någonting, det handlar ju inte bara om hantverk utan är också en social grej.
Nävercafé kanske vore ett bra alternativ?