John Ericssongården och syskonen Ericsson

Exakt när den gård som idag kallas John Ericssongården byggdes är svårt att fastställa, men år 1766 sålde en Jonas Ericsson och Margareta Håkansdotter ett torp benämnt Lambungsudden, vilket bör motsvara nuvarande John Ericssongården.

En av dem som bevittnade handlingarna var Johan Yngström, som 1774 själv står som köpare av egendomen. År 1769 hade Långbans gruvlag beslutat att anställa en särskild gruvfogde och som sådan anställdes Johan Yngström. Efterhand kom han att fungera som gruv-, hytte- och hammarfogde.  

Redan 1768 hade Yngström köpt upp andelar i gruvor, hytta och mjölkvarn i Långbanshytte hemman och kunde därefter skriva sig som bergsman. Sin bostad fick han och hustrun Anna Westelia från Gåsborn i den gård han köpt vid Hyttsjöns strand – den nuvarande disponentgården eller John Ericssongården. Denna bestod bl.a. av den nuvarande kontorsflygeln där han och hustrun Anna Westelia bosatte sig i tre kammare med eldstäder och vindar under torvtak. Familjen utökades efterhand med fem barn av vilka dottern Britta Sofia föddes den 9/12 1779.   

År 1799 gifte sig Britta Sofia med Herr Olof Ericsson från Nordmarksberg och även de flyttade in på gruvfogdegården i Långban. Johan Yngström hade då flyttat till en annan byggnad på gården, som 1807 beskrivs som ”en byggning öster på gården under limtak bestående av sahl, 2:no kamrar, kjök och förstuga en våning”.  Vidare fanns det på gården bl a ”Brygghus och drängstuga av sinder och murbruk under brädtak en våning hög. En byggning norr på gården bestående av tre kamrar med eldstäder och vindar öfver under torftak. En plåtkjörna och badstuga av sinder och murbruk en våning hög under brädtak. En klensmedja af sinder under torftak. Ladugård för 16 kor, 3 foder lador, 2 småhus och skåle en våning höga under torf tak.”  

Britta Sofia och Olof Ericsson kom att bli föräldrar till ett av Sveriges mest framgångsrika brödrapar. Äldste sonen Nils Ericsson (1802-1870) blev en byggnadsledare av så stora mått att han till och med adlades för sina insatser. Mest känd är han för att ha varit den förste chefen för Statens Järnvägar (SJ). Han ledde och planerade byggandet av alla stambanor i södra och mellersta Sverige. Nils Ericsson var också kanalbyggare och ledde bland annat utbyggnaden av Trollhätte kanal samt bygget av Säffle kanal, kanal- och hamnbygget i Karlstad, nya Slussen i Stockholm samt Saima kanal i Finland. Under 1860-talet var han ledare för byggandet av Dalslands kanal med den berömda akvedukten i Håverud.  

Den yngre brodern John Ericsson (1803-1889) är en av Sveriges mest kända uppfinnare. Han började tidigt experimentera med olika uppfinningar. Åren 1826-1839 var han bosatt i England, där han bland annat tillverkade ångloket Novelty, uppfann ångsprutan och vidareutvecklade propellern. Det var John Ericssons version av propellern som kom att få betydelse för sjöfarten. År 1839 flyttade han till Amerika, där han vann berömmelse, främst med sitt pansarfartyg Monitor, som besegrade sydstaternas Merrimac i det amerikanska inbördeskriget. När John Ericsson avled i Amerika 1889 fördes hans kropp med pansarkryssare till Stockholm och vidare med extratåg till Filipstads järnvägsstation. Hans stoft jordfästes på Östra kyrkogården, där ett mausoleum uppfördes. En minnessten över John Ericsson avtäcktes 1867 framför John Ericssongården i Långban. 

I jämförelse med sina bröder är storasystern Anna Karolina närmast bortglömd. Hon föddes år 1800, var minst lika intelligent som sina bröder, men eftersom hon var kvinna fick hon aldrig samma chans till utbildning som Nils och John. Anna Karolina blev sedermera gift med prosten Claes Odhner i Medelplana församling på Kinnekulle. Anna Karolina hade två söner o fyra döttrar. En av sönerna var Clas Theodor Odhner, som på 1870-talet gav ut läroboken ”Fäderneslandets historia”, vars bild av Sveriges historia präglade många generationer skolbarn. En annan känd Odhner var Willgodt Odhner, som uppfann räknesnurran! 

Johan Yngström hade år 1800 försålt sin egendom till svärsonen Olof Ericsson och dottern Britta Sofia. Delbetalningar gjorts med reverser till Britta Sofias bröder Jan Gustaf och Magnus. För att så småningom kunna lösa ut dessa, fick Olof ta lån mot ockerräntor samt även förbinda sig att sälja järn under marknadspriset. Situationen blev än mer ohållbar när han kom på kant med gruvarbetarna. Sedan han sagt upp sig från befattningen som gruvfogde förlorade familjen även denna lilla inkomstkälla. Den 5 oktober 1808 utlystes därför exekutiv auktion på hela bohaget och andelarna i gruva och hytta. Auktionen inhiberades den 30 september samma år, men nästa år bestämdes nytt datum för auktion till den 29 augusti. Egendomen värderades till 4 500 riksdaler banco och efter att ha blivit utbjuden på exekutiv auktion inom bergsmansståndet köptes den av vice bergsforden Carl Petter Lindqvist på Lervik för 2 004 riksdaler banco. Därmed är familjens Ericssons tid på gården till ända.  

År 1833 köptes gården av gruvfogden Anders Petter Lagrelius och då gjordes en notering om att säljarna var ”berättigade att för sig låta borttaga den i brygghuset befintliga brännvinspannan samt tvenne järnungnar…”. Efter Lagrelius död 1855 utbjöds en åttondel av Långbanshytte hemman på auktion och inropades av brukspatronerna G Ekman för Lesjöfors, C G Danielsson för Uddeholm, C J Yngström för Hellefors och Nore Myrman för Rämmen. Fem år senare begärde en förvaltare att man kommande sommar skulle uppföra en s k ”poche” (sidoflygel) med två rum på manbyggnadens västra sida (där numera bl.a. köket är inrymt) och 1871 beslöts även om en liknande tillbyggnad på den östra gaveln (som så småningom blev en salong). Tre år tidigare hade dåvarande disponenten fått gruvintressenternas tillåtelse att resa en minnessten över John Ericsson på gårdsplanen, vilket bolagsstämman anslog 100 riksdaler till. John Ericssongården hade därmed fått det utseende det i stora drag fortfarande har. Så småningom inrättades en handelsbod i bottenvåningen till kontorsflygeln. Den 31 maj 1918 var det nära att denna liksom hela John Ericssongården hade brunnit upp vid den stora brand som startade genom gnistregn ifrån den intilliggande hyttan. År 1922 brann dock den högra flygeln ner och vad somi det närmaste var en kopia av den gamla byggnaden uppfördes igen på platsen. 

År 1874 tillträdde Hugo Viktor Tiberg tjänsten som disponent och flyttade därmed in på disponentgården. Han kom så småningom att ge namn åt naturreservatet ”Tibergs udde” där också en hög minnessten står rest över honom. Tiberg var inte bara en framstående geolog och gruvexpertutan även varmt intresserad av skogsskötsel, fiskodling samt mossor och lavar i trakten. Från hans tid fanns det stora slåttermarker på andra sidan Hyttsjön där det idag är skog. Han gödslade skog och vallar med kalk så mycket att man långt senare kunde bärga hö till 500 hässjor och sex-sju hölador.   

År 1923 tillträdde John Weslien som disponent vid bolaget i Långban – den ende disponenten som faktiskt var född på platsen. Under hans och hustrun Sigruns tid på gården var det ett rikt sällskapsliv. Kanske tack vare att hon var överstedotter fanns det sådana kontakter att bl.a. dåvarande kronprinsen (blivande kung Gustav VI Adolf) besökte gården vid sin rundresa i Värmland 1931. På våningen ovanför gästrummen fanns gruvkontoret, vilket var organiserat så att disponenten satt i gavelrummmet mot sjön, i det mellersta rummet satt kamreren och i första rummet satt två-tre kontorsflickor vid en stor skrivpulpet. Till kontorsvåningen ledde trappor både från gården och vägen – gårdstrappan var avsedd för disponenten medan den andra skulle användas av arbetarna. Samma trappa användes även av kontorsspringpojken Herbert Dahlgren när han som tioåring skulle leverera post på vardagarna och dagstidningar på lördagarna till disponenten, kamreren och dåvarande ingenjör Breitholtz på 1940-talet. Disponenten och hans fru var mycket jaktintresserade och gick varje lördag ut med gevär på axeln – lätt igenkännbara eftersom han var mycket kort och hon ovanligt lång.  

År 1933 beslutade gruvaktiebolagets styrelse att disponent Weslien förutom sin lön även skulle ha rätt till ”bostad med uppvärmning och belysning, potatisland och trädgård inklusive skötsel”. Denna trädgård var då tämligen omfattande med stor köksträdgård där det bl.a. odlades sparris. Här fanns också många drivbänkar, vilka sköttes av en anställd trädgårdsmästare, Karl Jansa. Som 60-årspresent till Sigrun Weslien lär det arrangemang med damm och trädgårdsgångar av sinnersten som finns kvar än idag ha anlagts. Ett år senare genomfördes en renovering inomhus, vilket resulterade i att salongen utsmyckades med de rosa-ljusblå ”Fagerkvisttapeterna” – alltså väggar målade av den värmländske konstnären Thor Fagerkvist från Persberg. I ena hörnet av trädgården finns ännu kvar den stora iskällaren. En av kontorsspringpojken Herbert Dahlgrens sysslor var att på vintern köra is från Hyttsjön till källaren för vidarebefordran till isskåpet i köket. Under andra världskriget anskaffades en vedklyv till gården för klyvning av ved till gengasapparaten på disponentens bil, vilken framfördes av en chaufför. Denna bil var dock inte finare än att disponenten lånade ut den om det var fråga om bröllop i byn. 

Förutom de privata kalasen och festerna brukade man även högtidlighålla John Ericssons födelsedag den 31 juli. Dessa arrangemang var som regel rikt besökta och gick till så att besökarna fick gå upp och titta vid hyttkransen, varefter festligheterna fortsatte med musikkår från Kristinehamn, olika prominenta talare och blomstergirlander kring minnesstenen.  

När John Weslien slutade som disponent 1944 övertog Gösta Breitholtz tjänsten som platschef och så småningom flytta in på disponentgården. Från och med denna tid förenklades livet mycket på gården, vilket gjorde att det inte behövdes så många anställda inom- och utomhus. Familjen Breitholtz bodde kvar till 1982 och därefter användes gården som bostad åt den för Långban ansvarige museiintendenten på Värmlands Museum.  

I början av 1980-talet inrättades ett gästgiveri i gamla stallet och denna hölls öppen till 2008 då serveringen stängde. Redan vid denna tid fanns det tankar om att flytta in serveringen i John Ericssongårdens huvudbyggnad – något som dock inte kunde genomföras förrän våren 2014 då Anna Karolinas Kök slog upp portarna. Namnet valdes som en hyllning till bröderna Ericssons mer eller mindre bortglömda syster och därmed knyts dåtid och nutid ihop på ett naturligt sätt. 

Text: Göran Dahlberg 

Utdrag ur Värmland Förr och Nu / Värmlands Museums Årsbok 2015.