Gruvbrytningens grunder

Brytningen av järnmalm skedde till en början i öppna dagbrott genom så kallad tillmakning; stora brasor anlades på berget som därigenom sprack, vilket gjorde brytningen lättare.

På 1700-talet började krut allmänt användas vid gruvorna. Krutsprängningen ersattes vid mitten av 1800-talet av det flytande sprängämnet Nitroglycerin och senare av dynamit som var ett mer lätthanterligt sprängämne i fast form förenat med färre risker. Själva sprängningen föregicks av borrning av hål att föra in sprängämnet i, ett till en början mycket besvärligt arbete då det gjordes för hand med borr och slägga. Från början av 1900-talet infördes tryckluftsdrivna borrmaskiner.  

Ett ständigt problem var tillflödet av vatten. Med tiden kom handspel till användning för uppfordring av både vatten och malm. Handspelen ersattes av tekniskt mer avancerade s.k. hästvindar. Så småningom kom också vattenkraften till användning. Svårigheten låg i att vattenfallen inte låg intill gruvorna. Lösningen på problemet med kraftöverföringen var konst- eller stånggångar, ett system av långa ledningar av ihopsatta trästänger. Kraften överfördes via dessa stänger från vattenhjul till pumpverk och uppfordringsanordningar vid gruvorna. Från omkring sekelskiftet 1900 skedde en successiv elektrifiering av gruvdriften och stånggångarna försvann. 

Tillverkningen i en träkolshytta 

För att utvinna järn ur järnmalm, som innehåller en förening mellan järn och syre och en del andra ämnen, måste syret avlägsnas. I träkolshyttorna gjordes det genom att malmen först rostades för att bli fri från bl.a. vatten och svavel. I äldre tider skedde detta i rostgropar på hyttbacken, där malm och ved varvades och brändes, men på 1840-talet började de ersättas med rostugnar. Genom rostningen blev malmen skör och kunde finkrossas. Före 1800-talets mitt, då vattendrivna malmkrossar eller malmstampar byggdes vid hyttorna, gjordes detta för hand med slägga. Den krossade malmen lastades i små plåtvagnar, malmhundar, som på en uppfordringsbana spelades upp till masugnens övre del, kransen, där malmen fylldes på i malmbåsen. Från kolhusen runt hyttan kördes träkolen i kolkorgar på en annan uppfordringsbana upp till masugnskransen och fylldes på i kolbåsen. Kolet hade två funktioner. Det fungerade som bränsle och det förenade sig kemiskt med syret i malmen så att järnet blev fritt. Mängder av träkol gick åt.  

På kransen arbetade uppsättaren och uppsättardrängen med att cirka en gång i halvtimmen fylla på, sätta eller beskicka, själva smältugnen, pipan, genom uppsättningsmålet. Detta genom att varva malm, kol och ibland även kalksten. Temperaturen i pipan ökades genom att blästerluft blåstes in genom öppningar, formor, i pipans nedre del, stället. I äldre tid gjordes det med bälgar, som drevs av vattenhjul, men från 1830-talet tillkom också varmapparater, där blästerluften förvärmdes, vilket innebar att man kunde spara in på träkolet.  

Istället samlades smält flytande järn och över det slagg, den restprodukt som bildades. Genom ett hål i utslagsöppningen tappades först slaggen, som var lättare och smälte vid lägre temperatur än järnet. Ofta göts den i gjutjärnsformar, där den stelnade till slaggsten för att därefter användas till byggnadsmaterial. Sedan tappades det flytande järnet, som via en s.k. järngata rann ner i ett tackjärnsmot och stelnade till fyrkantiga järntackor eller tackjärn. Det var masmästaren eller hyttdrängen som stod för utslagen av slagg och järn. Masmästaren svarade för hela blåsningen i hyttan. Han hade tillsyn av krossning och rostning av malmen och såg till att masugnen beskickades med rätt proportion av malm och kol. Tackjärnet innehöll fortfarande en liten procent kol och var därför sprött. För att bli smidbart måste det smältas och bearbetas på nytt. Detta gjordes i hammarsmedjorna vid bruken.  

Utdrag ur Värmland Förr och Nu / Värmlands Museums Årsbok 2015.