Näver som hårdvaluta
Studerar vi äldre lagar kring användningen av skogen i Sverige, ser vi att nävertäkt länge varit omgärdat av starka restriktioner. Det går igen från de medeltida landskapslagarna fram till idag. Gång på gång stadgas om skador, förbud och straff vid nävertäkt. Näver var hårdvaluta och förbehållet den som ägde mark.
Att näver skulle vara ett lätt tillgängligt material för den fattiga, jordlösa, befolkningen, tycks alltså inte stämma. Tvärtom. Att komma över näver för den som inte hade rätt till mark, måste ha skett under viss ansträngning.
Uppfattningen att näverflätning skulle vara en skogsfinsk egenart är en folkloristisk grundad föreställning som förstärktes av museernas föremålssamlande under sent 1800-tal. Föremål av näver, och byggnader lagda med nävertak, associerades vid den tiden inte gärna till välmående, och inte heller till ”det svenska”. Men tittar vi idag närmre på ursprunget till museernas samlingar av flätade näverföremål, ser vi att dessa inte enbart kommer från finngårdar, utan lika ofta, eller oftare, från ”svenskbönder”.
En nödvändig vara
Flaknäver (helnäver) kunde vikas till rivor, hastkorgar, skålar och skopor. Skarvarna syddes ihop med rottråd, senor eller lingarn. De olika trådarna fungerade som dekorativa mönster. Man kunde också göra cylindriska kärl, som syddes ihop. Över sömmen kunde man applicera tunna remsor av färsk näver som torkade fast.
När man tampar näver, fäster man ett eller flera näverbitar över skarven genom en låsfog, en tampning. Det yttre näverskiktet har savsidan utåt. Det cylindriska kärlet får sedan ett foder av näver, med savsidan inåt mitten, som limmas fast.
Till flätning vill man ha näver från släta och någorlunda kvistfria björkar, i regel glasbjörk. Eftersom näverns savsida är den slitstarkaste och vackraste sidan, flätar man så att savsidan kommer både utåt och inåt.
