Järnåldern 500 f Kr-1050 e Kr

  • Förromersk järnålder (500 f Kr – Kr)
  • Romersk järnålder (Kr-400 e Kr)
  • Folkvandringstid (400-550 e Kr)
  • Vendeltid (550-800 e Kr)
  • Vikingatid (800-1050 e Kr)

Från omkring 1000 f Kr blev klimatet gradvis kallare. Under loppet av järnåldern kom temperaturen att variera upp och ner. Granen breder ut sig allt längre söderut. Från Värmland är de äldsta beläggen för gran från omkring 100 f Kr.

Delar av den äldre järnåldern är del i den expansion som syns redan under yngre bronsåldern och som har beskrivits i kapitlet om bronsåldern. Till att börja med tar åkrar och betesmarker mycket stor plats eftersom de flyttas runt mellan olika platser. Efter denna expansion verkar en stagnation inträffa, men mot slutet av järnåldern sker en ny expansion. Detta syns bland annat i ett flertal pollendiagram från olika platser i Värmland. Det syns också i norra Värmland där många av de järnframställningsplatser och kolningsgropar som undersökts har daterats till slutet av järnåldern eller början av medeltiden. Slutligen har flera undersökta övergivna åkrar, fossil åkermark, daterats till samma tidsperiod.

Under framför allt yngre järnåldern kan man säga att grunden läggs till det landskap vi ser idag. Många av dagens gårdar verkar ha en historia som sträcker sig tillbaks till yngre järnåldern. Bosättningarna blir mer stationära och andelen åkerbruk ökar. Genom en del boplatsundersökningar har vi relativt god kännedom om vad man odlade. Då undersökningarna främst har berört lämningar från äldre järnåldern, är resultaten från denna tid de bästa. Makrofossil från skalkorn, vete, havre, korn, speltvete med flera visar vad man odlade. En boplats vid Tallåsen i Kil har också försett oss med goda exempel på vad man odlade på just den gården under 500-talet. Fynden visar att man bland annat odlade skalkorn och havre men också, lite mer överraskande, råg.

Domarringen vid Hälleshult. Denna domarring undersöktes på 1930- och 1940-talen. Bland fynden nämns en liten bronsring, delar av en bentärning och rester efter en eller flera bennålar.

Kunskapen om järnålderns boplatser är betydligt bättre än motsvarande från sten- och bronsåldern. Trots det känner vi idag endast till omkring 30 järnåldersboplatser i Värmland. Från några av dessa finns undersökta huslämningar. En sådan plats är Sätter på Hammarö och en annan är Götterstad på Värmlandsnäs. Båda har daterats till slutet av förromersk järnålder och båda innehöll huslämningar efter långhus. Huset på Sätter har varit omkring 22 meter långt och 7,5 meter brett. Intill huset fanns lämningarna efter mindre byggnader, sannolikt förrådshus eller verkstadshus. Från Götterstad* finns också flera huslämningar, bland annat ett litet hus som har varit omkring 7, 5×4, 5 meter stort. På samma plats fanns även lämningar efter långhus. En något yngre huslämning påträffades vid Billerud i Säffle. Detta hus, från romersk järnålder, minst 22 meter långt och sex meter brett, har varit indelat i två rum.

* Detta är inte samma boplats som den som beskrivits under bronsåldern. Den som beskrivs här ligger omkring 100 meter från bronsåldersboplatsen.

Vid Tuva återfanns en husgrundsterrass på vilken har stått ett omkring 19 meter långt hus.

Boplatser med huslämningar har även undersökts vid Tuva i Säffle, vid Hammar på Hammarö, vid ovan nämnda Tallåsen i Kil och på Lurö. Vid Tuva återfanns en husgrundsterrass på vilken har stått ett omkring 19 meter långt hus. Inne i huslämningen, sannolikt från Vendeltiden, påträffades bland annat vävtyngder. Runt 800 e Kr har man anlagt en grav ovanpå huslämningen. Utanför långhusets väggar påträffades spår efter flera mindre byggnader varav den ena daterats till romersk järnålder, men också innehöll fynd från Vendeltiden. Boplatslämningarna vid Hammar är undersökta till mycket mindre del, men kan dateras till Vikingatiden. Inte heller huslämningarna vid Tallåsen har undersökts i sin helhet. De undersökta delarna bestod av ett stort antal stolphål som visar att huset varit omkring 6 meter brett och minst 15 meter långt. Boplatsen dateras till Folkvandringstiden och även här påträffades lämningar efter vävtyngder, i detta fall där den västra väggen funnits.

Från samma tidsperiod som boplatsen vid Hammar och från början av medeltiden är en huslämning på Lurö. Denna har heller inte undersökts till fullo. Istället har ett cirka 10×7,5 meter stort parti tagits fram vid undersökningar 2010 och 2014. De undersökta delarna berörde norra delen av huslämningen som bland annat kunde uppvisa inre konstruktionsdetaljer i form av mindre stolphål, en stensatt härd och en kokgrop. Bland fynden kan särskilt nämnas ett skavjärn och så kallad Östersjökeramik. Huslämningen är också delvis samtida med den kyrkoruin som ligger omkring 70 meter längre mot nordväst.

På boplatserna påträffas ofta betydligt fler lämningar än från bostadshusen. Lämningarna består av olika slags härdar, kokgropar, gropar och i vissa fall grophus. Antalet anläggningar kan vara stort. Särskilt vanligt är detta på platser som bebotts under lång tid. Lämningar som dessa är ofta spåren efter olika slags aktiviteter som ägt rum på boplatserna. Det kan ha varit fråga om matlagning eller olika slags hantverk. Exempelvis finner man ibland slagg och rester av ugnskonstruktioner som visar på metallhantverk. I undantagsfall har även deglar från bronshantverk påträffats. Detta gäller bland annat en boplats vid Sunnanå i Kil.

Under hela den äldre järnåldern fortsatte seden att begrava de döda i rösen och stensättningar. Ibland anlade man sådana gravar intill äldre gravar från bronsåldern.  Ett bra exempel på att gravsederna fortsatte kommer från Berg i Millesvik där 2007 års undersökning kunde avslöja inte mindre än sex eller sju skeppssättningar i en större stensättning. Stensättningen hade ursprungligen byggs under yngre bronsåldern. Skeppssättningarna, som var mellan tre och fyra meter långa, visade sig vara anlagda från omkring 400 f Kr och några hundra år framåt i tiden.

Dateringar och fynd från ett antal rösen och stensättningar tycks visa att sedan att begrava i sådana gravar upphörde först omkring 400 e Kr i Värmland.

Nytt från äldre järnåldern är de så kallade flatmarksgravarna, gravar som mer eller mindre saknar markering ovan jord, eller ibland endast markerats med en klumpsten. Detta sätt att begrava finns i Värmland belagt från förromersk järnålder. Det bästa exemplet på sådana gravar i Värmland är gravfältet inne i centrum av dagens Grums. Här har ett stort antal gravar undersökts genom åren. De allra flesta av de undersökta gravarna markerades med en klumpsten. Intill fanns nergrävda begravningar som innehöll brandlager, brända ben, keramikurnor eller hartstätning. Hartstätningen är resterna efter träkärl i vilka de dödas ben begravts. Endast i några gravar har föremål påträffats. Det har då bland annat rört sig om fynd av krumkniv och skära av järn. 14C-dateringar från gravarna visar också att gravfältet i Grums använts under en stor del av järnåldern och inte enbart under förromersk järnålder.

Flatmarksgravar har också hittats vid Hälleshult i Ölserud på Värmlandsnäs och vid Prästbol på Segerstad m.fl. platser. Medan vissa gravar i Hälleshult innehöll keramikurnor med brända ben, visade gravarna från Prästbol att man även här begravt några i träkärl med hartstätning. Andra gravar bestod av enkla gropar med brända ben eller av små stensättningar. Gravarna i Prästbol har daterats till förromersk och romersk järnålder.

En variant på klumpstensgravarna är de så kallade domarringarna. Dessa utgör således gravar och inte några tingsplatser som namnet skulle kunna antyda. I Värmland har ett fåtal domarringar undersökts. Bland dessa kan nämnas domarringen vid Dye i utkanten av Karlstad och en domarring vid Hälleshult. I domarringen vid Dye påträffades de brända benen efter en människa i 20–40-årsåldern, samt benen efter en hund.

I domarringen vid Dye påträffades de brända benen efter en människa i 20–40-årsåldern, samt benen efter en hund

I övergången mellan äldre och yngre järnåldern uppkom ännu ett nytt gravskick, högen. Denna gravtyp, tillsammans med övertorvade stensättningar, blev de dominerande under de resterande delarna av järnåldern. Gravplatserna kom nu i allt högre utsträckning att ligga i direkt anslutning till gårdarna där människorna bodde. Liksom tidigare är huvuddelen av de begravda kremerade.

I Värmland är kunskapen om gravhögar jämförelsevis god och totalt har omkring 130 undersökts. De senast undersökta är de vid Backa i Årjäng, Nyckelby i Övre Ullerud och Avelsäter i Tveta. Gravarna i Backa visade sig bland annat innehålla flera kvinnogravar, varav en var särskilt väl utrustad. Gravhögen, som var placerad på platsen för kremeringen, innehöll bland annat en ornerad keramikurna, en eldslagningssten, kamfragment, bennålar och en nål av järn. De andra gravarna på platsen kunde uppvisa liknande föremål, men i mindre omfattning. Starka indikationer finns på att de som begravts i de fyndrikaste gravarna var äldre än de som begravts i gravar med färre fynd.  Gravarna i Backa dateras till romersk järnålder och folkvandringstidens början.

 

Fornborgen på Villkorsberget. Fornborgen, som ligger på östra sidan av Värmlandsnäs, delundersöktes 1992-1995. Innanför borgens vallar påträffades uppbyggda terrasser där det sannolikt funnits byggnader. I vallen påträffades också de brända resterna efter en palissad. Borgen brändes ner någon gång mellan 400–600-talen e Kr.

De undersökta gravarna i Nyckelby har ingått i ett större gravfält som nu tyvärr är förstört till största delen. Gravarna, som dateras till vikingatiden, låg intill en samtida boplats som har undersökts till viss del. Den bäst bevarade graven innehöll de brända benen efter en äldre mansperson. Den döde hade kremerats på platsen och bland fynden fanns resterna efter en benkam, en keramikurna, fragment av en bennål mm.

Undersökningarna i Avelsäter skedde i en del av ett gravfält som sedan 1800-talet plöjts över och förstörts. Vid undersökningen påträffades bland annat kantrännor till tre högar. I två av dessa påträffades brända ben från hund, häst och fågel. Dateringar från kantrännorna, liksom tidigare fynd från platsen, visar att gravfältet, i alla fall till delar, är från vikingatiden.

Även om många gravhögar kan se likartade ut på utsidan, kan de variera högst väsentligt i de inre delarna. Sannolikt speglar detta både personliga val och lokala skillnader i hur man begravde sina döda. Det är först när gravarna undersöks som man har möjlighet att se hur de skiljer sig. Skillnaderna kan bestå konstruktionsdetaljer, i hur mycket av den dödes ben som fått följa med i graven eller med vilka gravgåvor som nedlagts.

Från Tuva i Säffle har vi flera exempel på vad man lade ner i gravarna under Vendeltiden. Från undersökningarna har vi fynd av järnknivar, hängsmycken av brons, bronsnålar, keramik med hjulstämplar mm. Från vikingatida gravar på samma plats finns oval spännbuckla, broddar av järn, benkammar och en drakkrok av järn.

Under yngre järnåldern var det också vanligt att man begravde djur i samma grav som den döda människan. Liksom de döda människorna kremerades även djuren. Från Tuva i Säffle finns många exempel på djur från gravarna. Här finns hund, häst, tupp, ekorre, igelkott och gris. Djurben fanns också i de undersökta gravhögarna vid Nyckelby. Förutom den äldre man som begravts fanns ben från bland annat häst, hund, gås, höns och björn. De senare benen bestod av björnklor, sannolikt från en björnfäll på vilken den döde lagts vid begravningstillfället.

Gravfälten vid Mogården. På båda sidor om en äldre väg finns dessa två gravfält från yngre järnåldern. Det norra gravfältet består av 19 gravhögar och stensättningar medan det södra är något mindre och består av 9 synliga gravar.

En fornlämningskategori som förknippas med järnåldern är de så kallade fornborgarna. Kunskapen om vad dessa representerar är splittrad. Det är inte ens säkert att alla fornborgar i Värmland är från järnåldern. Utgrävningar från andra platser i landet har klart visat att det finns liknande anläggningar som både är äldre, och yngre, än järnåldern.

I Värmland känner vi idag till 37 anläggningar som räknas som fornborgar. Flest finns i Säffle kommun, men en tydlig koncentration finns också nära Norsälvens utlopp i Vänern. Den sydligaste fornborgen finns på Lurö och den nordligaste i Östra Ämtervik. Den senare är den största, hela 600×200 meter stor.

Fornborgarna varierar mycket i storlek och uppbyggnad. Några består av enkla och låga stenmurar, medan andra består av kraftiga murar. På grund av att anläggningarna skiljer sig så åt finns anledning att ifrågasätta om alla verkligen är försvarsanläggningar.

Endast en fornborg har undersökts arkeologiskt, Villkorsberget på Värmlandsnäs. Denna fornborg, på en klippa invid Vänerstranden kan ha varit en slags befäst gård. Borgen, som är omkring 170 meter lång, består av vallar och murar av jord och sten. Vallarna har varit försedda med en palissad av trä. Innanför vallarna fanns uppbyggda terrasser av sten och jord. Terrasserna har sannolikt byggs för att inrymma hus. Någon gång mellan 400–600-talen brann fornborgen ner för att aldrig byggas upp igen.

Från järnåldern finns också fyra kända runstenar i Värmland. Dessa finns i Järsberg utanför Kristinehamn, i Väse, vid Hovlanda på Hammarö och i Skramle i Gunnarskog. Två av runstenarna är med text av den äldre runraden medan de i Hovlanda och Väse tillhör vikingatidens yngre runrad. På stenen i Hovlanda står ”Biaurn risi stin bin aftr Isgir su” (Björn reste denna sten efter sin son Åsger).