Till minne av Åke Axelsson

Inredningsarkitekten och möbelformgivaren Åke Axelsson har avlidit, 94 år gammal.

Under sin långa karriär skapade han mängder med möbler till offentliga miljöer som Handelshögskolan, Riksdagens bibliotek och Värmlands Museum.

Så här skrev arkitekten Rasmus Wærn om Åke Axelssons inredningar på Värmlands museum år 2019.

Värmlands museum har fått ett nytt bibliotek. I det hus arkitekten Cyrillus Johansson ritade i slutet av 1920-talet fanns en serie rum som med åren hade blivit sorgligt sönderbyggda. Bakom dörren strax intill gången mellan Cyrillushuset och tillbyggnaden från 1998 låg tidigare en föreläsningssal och en vaktmästarebostad, men en orkester av tekniska installationer hade gömt deras ursprungliga kvaliteter.

Men tilläggen gick att ta bort, och idag finner man här en ny publik miljö. I rummen finns inte bara böcker och tidskrifter, utan även en specialritad inredning skapad av Åke Axelsson med belysning av Jonas Bohlin. Mitt emot, i det hörn som en gång var landsantikvariens kontor, har samma inredningsarkitekter skapat ett nytt sammanträdesrum. 

Biblioteket ligger i den del av Cyrillushuset som vetter mot det nya huset, det som kallas Nyrénhuset efter dess arkitekt Carl Nyrén. Genom de smårutiga fönstren ser man inte bara detta, utan också Klarälven.

Den som inte vet bättre, kan lätt tro att denna del av huset skapades som bibliotek. Men innan inredningen sattes upp, fick de rum vi ser idag alltså plockas fram. Det var White arkitekter som ansvarade för planeringen med målet att läka samman delarna till en helhet. Det betyder bland annat att de olika golven förenades med ett enhetligt måleri. 

Ombyggnaden är en del av en större omvandling av museet som började 2011, och även fortsätter in på 2019. Men huvudnumret öppnade i augusti 2018. Med det nya biblioteket på plats har entrévåningen i Cyrillushuset fått en ny betydelse.

Det var välbehövligt, för sedan Nyrénhuset med museets nya huvudentré invigdes har det gamla huset haft svårt att finna sin roll. Det var därför museichef Åsa Hallén kopplade in Åke Axelsson. Han började med att plocka bort de vändkors som fanns kvar sedan rummet var entré och satte in de specialritade soffor som nu står mitt i rummet. 

Öppningen mot glasgången flankerades av ett par nyritade utställningsskåp. Han fortsatte med att möblera den övre foajén med sittmöbler (tidigare fanns det inte en enda plats att slå sig ned på i hela huset!) och formgav även bänkarna i betong som nu står på gården. 

Nästa steg var att skapa ett bibliotek av de små rummen. Axelsson föreslog tidigt att Jonas Bohlin skulle ha ansvar för belysningen. Han har sedan länge ritat armaturer där halogenlampan förenats med kopparröret till en skulptural helhet. Mötet mellan två olika temperament i inredningen öppnade för ett ledigt anslag. Bohlins oklädda lampor bildar diskreta, abstrakta mönster som låter objekten de belyser träda fram, medan de klädda lamporna markerar rummets privata zoner. 

Det är en dialektik som passar Axelssons inredning. Bokhyllorna ger böckerna huvudrollen, medan läsplatserna fått en mer egen karaktär. Rummen är möblerade med en familj av möbler som har vissa släktdrag gemensamt. De är för det första alla av trä, framför allt alm. Snickarakademien i Kristianstad har tillverkat nästan alla fasta möbler; Sjölinders i Stockholm har gjort några skåp. Snickarakademin är en tvåårig utbildning i möbel- och inredningsssnickeri som utmärker sig med sitt samarbete med flera av landets mest välkända formgivare. 

Inredningarna för Värmlands museum var deras första med Åke Axelsson och skolans engagemang var helt avgörande för det fina resultatet. Att inredningen gjordes i alm kom till exempel på skolans initiativ, då de hade ett större parti liggande. 

Alm är ett hårt träslag som förr i tiden användes till konstruktionsdetaljer som hjulnav men här fått visa sin strimmiga ved både i de möbler skolans elever byggt, och i de bord och i de gungstolar som Axelsson snickrat själv. Träet är tyvärr på väg att bli en raritet. Den sjukdom som slagit hårt mot arten, kan göra omfattande interiörer i alm såsom Värmlands museums bibliotek omöjliga i framtiden. 

Att Axelsson passerat folkpensionsåldern sedan länge har inte hindrat honom från att engagera sig fullt ut i inredningen av Värmlands museum. Det betyder bland annat att han snickrat såväl gungstolarna som pallarna i det egna, nybyggda snickeriet invid hemmet och studion i Vaxholm. Det är en fråga om att tänka med händerna. Inredningen är snarare formad utifrån hantverkets principer än ur formalestetiska teorier.

Det öppnar för en direkt kontakt mellan skaparen och brukaren, i vart fall om den senare klarar att läsa möblernas språk. Titta gärna på hur delarna möter varandra, hur de sitter samman och hur träet valts för sina olika uppgifter. 

Vissa detaljer kan behöva särskilda förklaringar. Det stora runda bordet är klätt med pergament. Det är ett mycket tunt, berett skinn som använts för texter ända sedan den turkiska staden Pergamon utvecklade det som ett alternativ till papyrus ett par hundra år före vår tidräkning. Åke Axelsson såg mästartapetseraren Gösta Engström använda detta gamla material på ett nytt sätt, och prövade det själv i de stolar han skapade för Fredrikskyrkan i Karlskrona. Men utspänt på ett helt bord blir effekten av det säregna materialet naturligtvis betydligt större. 

Det är en medveten tanke att den fasta inredningen ska vara mer tidlös, medan den lösa inredningen ska andas 2018. Det mest fasta inslaget är själva planlösningen. Även om det var White som projekterade denna, hade Axelsson ett ord med i laget när det kom till att öppna upp rummen så att man kan uppleva hela interiören och utsikten mot älven redan från entrén.  

Bokhyllorna med sina små näbbar högst upp är skapade för platsen. Gavlarnas kvadratiska hål kommer från tidigare arbeten, men kopplar också inredningen till Cyrillus Johanssons kvadrater i fönstren, bibliotekets och kanske hela byggnadens mest tongivande detalj. Går man in och skapar en helt ny interiör i en så speciell byggnad, gäller det att ta i precis så mycket att interiören balanserar den kraftfulla arkitekturen, och samtidigt inte tar över föreställningen. 

Att utveckla sin egen produktion är också ett sätt att förhålla sig till historien. I princip är alla möbler varianter på äldre arbeten. Den lilla halvmånen på skrivbordsstolen föddes i en stol som ritades för Sveriges Arkitekters Riksförbund, SAR, för att skänkas till särskilt förtjänta personer. Det böjda benet till pallen i biblioteket är en annan evolution. Den skapades ursprungligen för Axelssons ultralätta stol ”Light and Easy” 2004.  

Den var frukten av fyrtio års arbete med stolar. Men hans arbete med träet har en mycket längre historia. Åke Axelsson föddes i Småland 1932 och började på Visby stads verkstadsskola för möbelsnickeri redan som femtonåring. Idag, 2018, har han byggt ett nytt snickeri på Engarn invid Vaxholm där han bor och arbetar.  

Att både rita och bygga är viktigt för honom. Kombinationen skapar en speciell sorts miljöer, som snarare bygger på en upplevelse av material och hantverk än av överraskningar, associationer och stämningsskapare. Det är ett sätt att arbeta med interiörer som inte är så vanlig idag. Den förutsätter ett samspel mellan de som ritar och de som tillverkar. Inget samspel blir naturligtvis lika rent som då dessa uppgifter utförs av en och samma person.   

Om man för ett ögonblick prövar tanken att inredningarna på Värmlands museum är de bästa Åke Axelsson skapat; hur skulle en sådan tanke i så fall kunna försvaras? 

Ett sätt är genom att de är de senaste. Det finns en större samlad kunskap om konsten att skapa interiörer i dessa rum än i några tidigare. Eftersom Axelsson har evolutionen som arbetsprincip, är det rimligt att inredningarna går mot allt större fulländning.  

En annan anledning skulle kunna vara att han här spelar tillsammans med en mästare med vilken han har så mycket gemensamt. Det är inte bara förkärleken för kvadraten som förenar husets arkitekt Cyrillus Johansson och Åke Axelsson. De har båda ett djupt intresse av att finna kvaliteter som står över det sensationella. 

Johanssons arkitektur blir en resonanslåda åt Axelssons inredning. Han har aldrig varit särskilt intresserad av att spela på kontraster. Flera av hans finaste interiörer, som till exempel den åt Riksdagsbiblioteket i Stockholm, kännetecknas av ett lyhört lyssnande på vad byggnaden själv har att säga. Men för att det ska uppstå en intressant dialog, krävs ju att arkitekturen har något på hjärtat. Och det har utan tvekan Värmlands vackraste hus. 

Här har inte bara funnits en fruktbar dialog med historien, utan även med beställaren. Axelsson återkommer ofta till betydelsen av en beställare som är både lyhörd och vältalig, och i museets chef fann han denna samtalspartner. Till detta kommer Värmlands betydelse för nittonhundratalets möbelkonst: Konstnärskolonin vid sjön Racken från tiden vid förra sekelskiftet var en svensk arts-and-craftsrörelse och stod för mycket av det också Axelsson vill. I Värmlands museums bibliotek blommar denna möbelkonst ännu. 

 

Rasmus Wærn 

Arkitekt och arkitekturhistoriker 

 

Åke Axelsson avled den 7 maj 2026.