Finnskogen – Vägen till världsarv
I Värmland ligger ett område som kallas finnskogen. Här finner vi en kultur som utvecklats under lång tid. Sedan 2018 bedrivs ett arbete för att göra finnskogen till världsarv.
För lite drygt fyra hundra år sedan bjöd den svenske kungen in bönder från den östra delen av det svenska riket, från Savolax i Finland, att flytta västerut till de stora skogarna som då började nästan vid Östersjön. Bönderna från Savolax var experter på ett slags jordbruk, svedjebruk, där man hugger ner, bränner och sedan odlar i askan på marken. Snart började skogen bli mer värd som träkol till de spirande järnbruken, som timmer och byggmaterial i Sverige och i andra länder där industrialiseringen så smått kommit igång.
Många av de finska svedjebruksexperterna flyttade längre och längre in i landet, mot och över de norska och danska gränserna. De växlade så småningom över till att hålla kor, får och getter som hade fint bete i skogen, kola och arbeta i skogen, vid sidan om vanligt åkerbruk. Jakt och slöjd hörde också till, men blev det kalla år eller torka var läget ibland svårt på höjderna i norra Värmland.
Livet i skogen utmanade dem som bodde där. Att kunna röja sig mark, bygga hus, hålla djur och få familjen att överleva krävde kunskap och uthållighet. Samarbete och utbyte av erfarenheter kanske underlättades av att det gemensamma finska språket, en savolax-dialekt från länge sedan. Nu talas den inte längre men de finska släktnamnen och namnen på gårdar, sjöar och andra platser i naturen visar var språket talades för inte så länge sedan.
Idag finns det flera fina miljöer bevarade i finnskogen, ett område som sträcker sig över norra och västra Värmland. Genom dessa platser kan vi berätta om vardag och helg, om hur det var att leva som en minoritet i det svenska Sverige, en minoritet med det finska språket gemensamt och många kulturella minnen från Finland och Sverige för länge sedan. På andra håll, till exempel i Dalarna, Gästrikland och på den norska sidan fortsätter finnskogen. Den skogsfinska kulturen hindrades inte av landsgränsen.
Idag är släktforskning vanlig och det är många människor i Sverige, Norge och USA som stolt berättar om sina skogsfinska förfäder.
Det är något speciellt med denna trakt, det förstår man när man lär sig mer om den och om dem som bodde och bor här.
På dessa platser kan vi berätta om hur det var och är att leva i en skog, av en skog. Utan el och rinnande vatten, och som ofta, likt gården Ritamäki, med en vandringsstig till närmsta väg. Rökstugorna och bastun var speciella för skogsfinnarna. Rum utan skorsten med stora, perfekt avpassade ugnar, ett energieffektivt uppvärmingssätt som än idag kan upplevas på plats.
Samspelet med skogen, dess invånare i form av djur, växter och väsen var och kanske är, centralt i den skogsfinska kulturen. Det finns mycket som människor idag behöver återupptäcka.
Vad är ett världsarv?
Det finns bara drygt 1000 världsarv i hela världen. Världsarven är unika kultur- och naturmiljöer som berättar om människans eller jordens historia. Tanken är att de ska hjälpa oss att förstå och bry oss om varandras kulturarv och samarbeta över gränserna. Det är FNs organisation UNESCO som bestämmer vilka objekt eller områden som får rätten att kalla sig världsarv. Nästan 200 länder har skrivit under världsarvs-konventionen och deltar besluten. Innan en plats får kallas världsarv ska en omfattande ansökan presenteras av det egna landet, granskas av experter och sedan gå till omröstning. Det är en process som tar lång tid och som också handlar om politik och rättvis fördelning av världsarv. Ibland kan flera länder gå ihop och föreslå ett gemensamt världsarv, en så kallad serienominering.
Världsarvsutnämningen är ett slags skydd mot förstörelse och förfall och det är de som har hand om världsarvet, i kommunen, regionen och staten som lovar att ta hand om det enligt ganska stränga regler. Det följer inte med några bidrag men ofta ökar besöken eftersom fler blir intresserade och själva vill besöka området. Om världsarvet hotas, genom krig, förfall, olyckor och slarv kan det strykas från listan.
Målet med den här världsarvsnomineringen, det betyder att man ansöker om att få bli ett världsarv, är att oavsett när det blir godkänt, ska Finnskogen hålla världsarvsklass och locka besökare från hela världen.
Därför ska Finnskogen blir ett världsarv!
Det ska vara unikt, annars får det inte bli världsarv. Är små trästugor i skogen unika? Ja, det finns inga andra världsarv där man kan berätta historien om hur det är att leva i och av en nordlig skog. Historien om hur människor flyttade och bröt mark, bevarade gamla traditioner och tog till sig nya, lärde och lärde ut är lätt att berätta utifrån Finnskogen, en berättelse som är lika aktuell idag. Finngårdarna ingick i en större helhet som innehåller kyrkor, skolor, handelsplatser, kvarnar och alla andra delar som behövs för att arbeta och roa sig, odla, köpa, sälja, födas, leva och dö.
Arbetet bedrivs som ett projekt med pengar från Länsstyrelsen i Värmland, Region Värmland, Torsby kommun, Helmiastiftelsen med flera som vill att Finnskogen ska bli världsarv. Värmlands Museum med Torsby Finnskogscentrum är värd för projektet. Vi började på allvar hösten 2018 och det brukar ta ungefär tio, femton år för en ansökan att gå igenom, om den har allt som krävs.
På Facebooksidan Finnskogen – vägen till världsarv och www.finnskogen.se kan du följa arbetet.
Filmen Finnskogen- vägen till världsarv
Foto, regi och klippning, Erik Pauser
Drönarbilder, Lars Sjöqvist
Intervjuer, Birgitta Elfström
Musik, Epidemic sound
Grading, Peter Magnusson
Mix, Dramatone
Copyright 2019, Brandklipparen