Påsk
På museet diskuteras ofta hur folk levde förr i tiden och vi får höra många berättelser om fattigdom, utsatthet och elände. Visst, det saknades mycket av det som finns idag. Samtidigt får vi ganska ofta frågor om årets fester, om hur man firade helgdagar, högtider och hur de blev till. Kanske finns det en längtan efter en känsla av äkthet och genuint firande, som vi idag inte orkar skapa själva? Varför det firas påsk vet de flesta. Men allt det andra, som föregås, det som händer där omkring är kanske inte längre lika känt.
Påsken – ett infriat löfte
Påsken är den största och äldsta högtid under det kristna kyrkoåret och har sina rötter i Pesach, en judisk fest till minne av uttåget ur Egypten. Det är också en av de viktigaste judiska högtiderna. Det firas samma dag varje år i den judiska kalendern, nämligen den 15:e Nisan. Den judiska kalendern är en modifierad månkalender som beräknas efter fullmånen. Pesach inleds vid första fullmånen efter vårdagjämningen, oftast i april, och firas under sju dagar i Israel och i åtta dagar av judarna i diasporan. Därför infaller Pesach vid olika tider enligt den gregorianska kalendern. Ordet ”påsk” har sina rötter i det hebreiska חספ eller ”pesach” och betyder ”passera”, ”gå förbi”. Detta syftar på Andra Mosebok 12:23, där den natt då enligt judisk tradition påskalammet slaktades meddelar Gud till Moses att Guds ängel kommer att döda den förstfödde sonen i varje egyptiskt hem. Den ska dock passera förbi de dörrar som insmorts med blod från lammoffret. Genom denna markering överlevde de judiska gossebarnen. Ända fram till templets fall år 70 e. Kr. slaktade man lamm i Jerusalems tempel, och dessa åts under en nattlig måltid. Under Pesach äter man endast osyrat bröd, matza, eftersom man vid flykten från Egypten inte hann låta brödet jäsa. All jäst skall kastas ut och det ska inte finnas någon jäst i ett judiskt hem under ”det osyrade brödets högtid”.
Fastlagen
Även om man in Sverige inte bekänner sig till katolska kyrkan finns fastan och fastlagen kvar som begrepp. Inför stora kyrkohögtider har den katolska kyrkan en fastetid och innan påsk är det den äldsta och heligaste. Det skulle vara en stilla tid utan dans och fest, man skulle avstå från kött och ägg.
Fastlagen består av tre dagar och inleder den 40 dagar långa fastetid till påsk. Under dessa tre dagar firas stora fester, Karneval eller Fasching i katolska regioner. ”Karneval” härstammar från ”carne vale” – ”kött farväl” medan ”Fasching” menar ”utskänk av fastedrycka”. Man skulle äta, dricka och festa innan fastan började. Sista festdagen är fettisdagen. Då bestod middagen av fläsk med bruna bönor. I Bohuslän åt man mycket fläsk, på andra ställen var det grisfötter. Därefter blev det semlor i mjölk, s.k. hetvägg, ty mjölken ska vara varm. Semlornas eller hetväggens fyllning varierade under tiden. Mandelmassan kom vid 1800-talets mitt, till slutet av 1800-talet tillkom den vispade grädden, den varma mjölken försvann.
Påskfreden
Sista veckan i fastan kallas den stilla veckan eller ”dymmelveckan”. Den inleds med palmsöndagen. Även om den protestantiska kyrkan redan 1571 bestämde sig att klockringningen skulle äga rum på vanligt sätt, byter man kyrkklockorna ut mot kläpp av trä. Eller man vira tyg runt kyrkklockornas kläppar för att dämpa klockklangen. Påskfreden skulle ingås med tystnad. Palmsöndans firande har fått en rik utformning inom den katolska kyrkan med vigda palmkvistar och processioner. I de nordiska länderna använder man blommande sälgkvistar på altaret i kyrkan istället. Måndagen kallas blåmåndag eller svarta måndag. Namnet kommer från tyskans ”Blauer Montag” från den tid då man under fastlagen klädde sydtyska kyrkor i blått eller svart.
Mörka krafter
Ordet ”skär” härledas från det verbet ”skära” som betyder ”rena”. Det var på skärtorsdagen där Jesus tvättade sina lärjungars fötter som en symbolisk handling innan den sista måltiden. Efter instiftandet av nattvarden förrådes Jesus av Judas. Inom folktron trodde man att alla mörka krafter släpptes lösa vid förrådandets tidpunkt. Därför blev denna natten häxornas natt. Man trodde att de gav sig iväg till Blåkulla till Den Ondes sabbat för att återvända på påskaftonkvällen. Den gamla föreställningen om häxsabbaten är känd sedan medeltiden. Dess bakgrund finns i djävulstro. Seden att ”springa häxa” är en dyning i skämtets form av den häxtron som mellan 1600-talets och 1700-talets slut drev många oskyldiga människor till dödsstraffet. Häxorna troddes att kunna sända ut tjuvmjölkande väsen, som bjäror, pukar, oukharar eller mjölkharar. Under hela denna tid iakttog man en hel del skyddsmagi. För att skydda sig mot mörka makter brukade man skrämma dem med gevärsskott, påsksmällare och påskeldar. För att skydda boskapen skulle koskällorna påsättas under skärtorsdagen. Ibland räckte det – pars pro toto – att förse en ko och en get med skälla. En större undersökning av dagens rika påsktraditioner i Bohuslän, Dalsland, Värmland och Västergötland publicerades i 2013 av Fredrik Skott. Han la fokus på påskkäringar och kunde visa att utklädningen är känd sedan minst 200 år och begreppet påskkäring är belagt redan 1771 i ett dalsländskt domstolsprotokoll. Länge var det ungdomar som klädde ut sig och ställde till med ofog, idag är det mest småflickor, utklädda till söta gummor med huckle och fräknar. Istället för att gå in i hemmen eller runt i byar kastade 1800-talets påskkäringar ibland in påskbrev i husen. Var de mestadels hemmagjorda, kunde man från och med slutet av 1800-talet köpa färdiga påskbrev i Västsverige. Det vanligaste motiv på brevet var en häxa, men även ägg förekom. På breven skrevs ofta en vers och adresserades till ”påsktrollet” eller dylikt, medan avsändaren var fingerat.
Seder och bruk
Men det finns mer att berätta. Johan Viktor Palmqvist, en präst, som utforskade Värmlands folktro under 1920-talet, beskrev, att i Dalsland, Värmland och Småland fick man inte hugga ved efter kl. 12 dymmelonsdag. Annars skulle ett av boskapsdjuren trampa på en träflis och bli halt. Om man före solens nedgång långfredagsafton ställde en hink vatten ut på förstugutrappan och åter intog den nästa morgon, hade den förmågan att bota utslag på boskapen och den som tvättade sig på långfredagen skulle inte bitas av myggen under sommaren. Från Dalby vet man i slutet av 1800-talet att man på långfredagen inte fick äta gröt och mjölk för att denna skulle bulna? ut kroppen. På långfredagen skulle mottin (nävgröten) göras hårdare än vanligt. Idag är fisk fortfarande en vanlig långfredagsrätt, vilket är ett minne av att man långt efter reformationen höll denna dag för en fastedag. En gammal sed är att piska varandra med ris för att påminna om Jesus lidande. Den traditionen lever kvar i våra dagars påskris, vanligtvis björkris med färggranna fjäderknippor. Långfredagen var långt in på 1900-talet präglat av tystnad, stillhet och väntan. Affärer, restauranger och danslokaler var stängda. Allmän frid skulle råda och traditionen var att man skulle undvika onödiga aktiviteter. Barnen skulle heller inte spela kort eller andra spel.
Sedan kommer påskaftonen. Med kvällsmaten slutade fastan och det började festen för att fira till minne av Jesu uppståndelse. Många äter lamm till påsk och det har med uttåget ur Egypten att göra.