Man kallade det för att "räkna på linjen", där räknepenningen flyttades på underlag med parallella linjer som hade fastställda värden. Under 1300-talet användes räknepenningar bland städernas förvaltningar och köpmän. De användes även i undervisningen av matematik. I Sverige nyttjades fortfarande räknepenningar inom jordbruket och järnhanteringen under senare delen av 1700-talet, vilket får anses sent med tanke på att i övriga Europa slutade använda räknesättet vid slutet av 1600-talet.

Själva räknepenningarna började tillverkas i Europa under 1200-talet och används så sent som under 1800-talet, fast då mer som spelpenningar. Det är under 1400-talet som räknepenningen får sitt stora genombrott i Centraleuropa och den stora produktionsorten var Nürnberg. Penningarna stämplades med berättelser av olika slag, vanligtvis med teman runt de antika gudarna. Räknepenningar hittas oftast i städer där utländska köpmän varit verksamma. Den upphittade räknepenningen, som är gjord i mässing, kan dateras till 1650-70 och är tillverkad av mästaren Wolf Lausser III i Nürnberg, Tyskland.

Vilken funktion penningen har haft för skräddaren är svårt att svara på. Möjligen har den använts i samband med skräddarens verksamhet. Men kan ändå anta att skräddaren var en någorlunda bildad man, kanske var han intresserad av matematik. I Japan och Kina används fortfarande liknande räknemetoder i handelsräkningar, men istället används kulramar, som är en variant av räknebräden och räknepenningar.