Passaren är ett redskap som bland annat stenhuggare, boktryckare och byggmästare har använt sedan lång tid tillbaka. Redan före Kristi födelse använde man passaren som mätinstrument. Hos smeden var passaren inte en självklart redskap, utan hörde kanske mer hemma hos bleck- och plåtslagare. Smeder utförde även arbeten som inkräktade på plåtslagarnas yrkesområde, vilket kunde ställa till med mycket bråk.

Men specialiseringen inom smedsyrket ökade och 1662 fanns det nio avdelningar inom smedskrået, allt från bössmeder till grovsmeder. I de mindre städerna, som Karlstad, fanns det ofta bara ett smedsämbete och för Karlstads del grundades det första 1669. I ett protokoll från samma år klagar smedsåldermannen, Bryngel Halfwardsson, över att hans lärling har varit borta i tre dagar från verkstaden. Av de tre år som pojken skulle tjänstgöra hos honom, hade endast tre månader fullgjorts. Pojken, som sedan uttalar sig, medgav att han hade rymt men anledningen till detta var att han hade svultit och hade heller inga kläder att ha på sig.

Smedjan var utformad som ett hus med jordgolv, ässja, bälg och smidesstäd. Mellan ässjan och städet stod vanligen vattenhon för avkylning och härdning. Smedjan skulle annars vara så mörk som möjligt och hade på sin höjd ett litet fönster. Rester av ett fönster har vi också hittat i smedjans raseringsmassor. Att smedjan skulle vara mörklagd berodde på att smeden skulle se färgen på det upphettade järnet för att avgöra smidbarheten. Om smeden tappade passaren och aldrig återfann den, eller helt enkelt lät den ligga kvar på jordgolvet får vara osagt, men ett sådant här fynd tillhör inte vardagen för en arkeolog.