"Att få sitta i Boticellis atelje och se hans Venus komma till, det vore en önskedröm...."
Screentryck, tusch, collage, film. Olika tekniker möts i Caroline Ohlssons fascinerande bildvärld.

Caroline Ohlsson, född i Värmland 1972, utbildad vid Konsthögskolan och redan ett namn på konstscenen.

I Caroline Ohlssons konst möts vi av religiösa ikoner som ställer frågor om synen på kvinnan, och kvinnans roll i det traditionella kyrkomåleriet. Altarskåpets madonna har spets-bh och barnet är en dotter, inte en son. Flygande putti, inspirerade av Rafael, men som små flickor istället för pojkar, omger en klänning. Klänningen som är en symbol för det kvinnliga, fungerar i det här fallet som en bro över till ett annat aktuellt tema i Caroline Ohlssons måleri : Infantinnan Margarita av Diego Velasquez.

Fascinationen för Velasquez handlar mycket om hans sätt att måla, att hantera detaljer och färg. Och det är just porträttet av Margarita som väckt Caroline Ohlssons nyfikenhet. Vem var hon? Hur levde hon? Att göra ett pojkporträtt skulle aldrig vara aktuellt eftersom frågeställningarna handlar om flickor och kvinnor, om politiska idéer och kopplingar till konsthistorien.

Den lilla flickan är placerad i ett stort rum, eller kanske malplacerad? Där finns ingenting för ett barn att göra, och bara vuxna runtomkring.

Hans Memling är en annan favorit. Inte just för alla symboler, eller religiösa motiv, utan för hans sätt att bygga ett rum eller vyer och landskap. Carolines bilder är fyllda med renässansmönster som får krocka med moderna schabloner och popart. Hon menar att Las Meninas som bild lika gärna skulle ha kunna målats idag, därför är det roligt att leka med gamla och nya formspråk.

Bilder och skulpturer är minutiöst planerade, ingenting lämnas åt slumpen. Allt börjar med en klar idé. På pappret målas bakgrunden först, med tunna tuschlinjer. Sedan målas tuschen för att framhäva form och volym. Därefter bestäms färgen och detaljerna får rätta sig efter det, men det är fortfarande viktigt att alla bilder får en egen färg.
Caroline Ohlsson har en samling av mönster och färger som hon återanvänder gång på gång. Ränder, prickar, ovaler, medaljonger. Tillsammans skapar dom en alldeles egen bildvärld.

Inspiration och intresse för gamla symboler finns alltid närvarande, men då arbetet väl börjar tar färg och form helt överhanden.

Måleriet kommer alltid i första hand. Skulpturerna blir ett slags komplement, en önskan att lyfta ut en detalj ur bilden för att se den tredimensionellt.

I skulpturerna Margaritas box dansar den lilla flicka runt, runt. Klänningen är uppsydd och Caroline ägnade mycket tid åt de rätta materialen och detaljerna. Hon ville se den lilla flickan springa och leka, inte bara stå där, instängd i sin fina klänning. Det är en intressant och komplicerad frågeställning. Att leka prinsessa och vara fin, eller att vara instängd i en fin klänning. Hur långt har vi egentligen kommit? Vilka förebilder har vi?