Bilder från jorden och ljuset

Ingemar Lööf gick Konsthögskolan några år efter "konkretisternas" genombrott. Under hans tid dominerades skolan av lärare som Sven X:et Erixon, Otte Sköld och Ragnar Sandberg.

Ingemar Lööf inspirerades av den strama och disciplinerade inriktningen. I hans första stora offentliga uppdrag, väggmålningen för Ljusets kapell i Kristinehamn, kom denna inriktning till uttryck i den asketiska färgskalan och kompositionens komplexa geometri.
Här skapade han sitt kanske mest viktiga verk.

Konstnärsateljén, egenhändigt byggd, hade han på sin gård placerad högt över slättlandet söder om Kristinehamn. Gården delade han med sin hustru, konstnären
Gertrud Bensow Lööf, som han mötte under tiden på Konsthögskolan. Ingemar Lööfs konstnärskap präglas av en stark betoning på ljuset och det immateriella. I hans målningar verkar figurer och ting nästan uppslukas. Det är snarast en konst av lätta antydningar där motiven upplöses i ett förandligat skimmer. Kanske finns här också en romantisk konflikt. En konflikt mellan ljus och materia, mellan ljus och jord.

Ingemar visste vad han ville med sin konst, och hans självkritik var skarp. Åtskilliga målningar, teckningar och skisser lär han ha eldat upp! Självkritiken innebar också att han sällan ville visa upp sin konst. Men han gick att övertala. 1994 fyllde han Värmlands Museums salar med en stor retrospektiv utställning.

Trots att Ingemar inte var en flitig utställare hade han en stark ställning som konstnär. Bland kollegorna var det aldrig något tvivel. För många av dem var han den ljusmålande mästaren.